Saknar Jonnas bleka, trötta men lyckliga ansikte, hennes hud och hår, hennes noggrannhet och omsorg om detaljerna, saknar vårt hem som är en borg mitt i den här krigiska världen, saknar min säng och min soffa, mitt arbetsrum med priserna och Totti-tröjan, Hussey-autografen, fotografierna från Café Florian i Venedig, saknar våra tjocka katter med sina kurrande, spinnande kroppar av päls och värme, saknar allt det där jag drömde om när jag var trettio och satt på Centralens pub och drack bort skakningarna.
Jag darrade så mycket att jag inte kunde ta emot växelpengar.

Efter några glas var jag stadig som en kirurg. Jag gick till Systemet och åkte hem med mitt guld, mina flaskor, min skatt och sedan satt jag där och drack och bläddrade i gamla brev, ringde meningslösa telefonsamtal och undrade varför jag aldrig kom loss, varför ingenting lossnade, varför jag inte fick någon rätsida på världen.
Jag hade skulder till allt och alla, aldrig några pengar.

Nu är jag erövrad. Mitt liv som en pokal i prisskåpet. Jag ser tillbaka ibland och minns våra nätter, våra fester, vår kärlek, våra vänner och fiender.
Min saknad löper framåt, som vilda vita hästar. Framåt! Framåt!
När kvällen kommer är jag en bland alla andra. När kvällen kommer är jag hemma hos allt det som betyder något, är jag stark som en vältränad muskel.
Livet som en kraftcentral. Det sprakar, sjuder och knastar av liv överallt. Tillvaron som ett elektriskt regn.

JA
till att äntligen få bli pappa. Ansvaret är en sorts helig närvaro.

NEJ
till idiotförklar­ande skitteve på alla kanaler.