Tre tigrar överföll henne

Tyra är en liten tant som bor i ett gammalt hus utan hiss tre smala trappor upp i en liten tvåa utan balkong. Hemtjänsten kommer till Tyra tre gånger om dagen för mat, medicin och tillsyn. Hon är nästan blind och ligger i sängen mest hela dagen. Vilda djur jagar henne på natten och när hon springer undan i sömnen faller hon i golvet. I natt flydde hon undan tre tigrar som överföll henne på hemväg från Konsum.
– Jag slog huvudet, syns någon bula?
Hon stryker sig över pannan och ser ängslig ut. Jag undersöker men ser bara blåmärket vid ögat från förra nattens mardrömmar. Då slog hon huvudet i bordet innan hon hittade tillbaka till sängen. Tyra har ett trygghetslarm runt handleden. Men hon larmar inte fast hon ramlar på natten. Hon vill ju inte besvära nattpersonalen som har så många att titta till.
Att ha sina saker nära känns tryggt. Sängen står i vardagsrummet alldeles intill köksbordet. Där har hon radion, telefonen, servetter och glaset till tänderna som hon tar ur på kvällen. På golvet vid sängens fotände står toahinken. Den använder hon aldrig.
– Det blir ju ett sådant besvär för hemtjänsten att tömma, säger Tyra.
Därför går hon till toaletten två gånger varje natt fast hon har ont i benen och nästan inget ser.
Till frukost äter hon ett glas filmjölk och en halv ostsmörgås. Hon får också åtta tabletter medicin som hon sköljer ner med filen. Sedan vill hon gärna ha nybryggt kaffe och en vetebullsskiva, om hemtjänsten hinner alltså.
– Men gör inte något besvär för min skull, säger hon.
Hemtjänsten har ofta bråttom. Det ligger många tanter och farbröder i sina sängar på morgonen och behöver hjälp, mest mellan sju och nio för medicinens skull. Tyvärr talar hemtjänsten ibland om för tanterna hur stressade de är. Då blir tanterna väldigt oroliga.
I hela sitt liv har Tyra arbetat och skött nio barn och alla korna. Hon har varit en kraftkvinna i sin lilla kropp. De sista tio åren skötte hon mannen när han blev sängliggande efter en stroke. Besvärat någon, det har hon aldrig.

Men i dag är Tyra åttioåtta år och förtvivlat trött. Fast hon är en sådan tant som inte gör något väsen av sig själv och sin trötthet. Ja, ibland är det nästan som att hon inte finns. När hemtjänsten stämmer av vårdtagarlistorna efter förmiddagspasset är det på något märkligt sätt ofta Tyra som saknas.
– Vem har varit till Tyra? säger någon, och det har faktiskt ingen. Och då skyndar man uppför de tre smala trapporna till hennes hus, fast då är ju klockan redan elva.
– Men det gör inget, säger Tyra. Jag mår ju inte dåligt här i sängen där jag ligger. Det finns ju så många andra som är så mycket sjukare.
Det finns tack och lov tanter och farbröder som har anhöriga som ringer och säger ifrån rejält när deras mammor och pappor blir bortglömda i morgonstressen. I bästa fall ser anhöriga också till att gamla mammor och pappor får flytta till lägenhet på markplan, eller till ett hus med hiss så de kan ta rullatorn ut till solen och friska luften. Men ingen av Tyras nio barn ringer, och solen har hon inte sett på två år. Ibland kommer barnen och hälsar på. Fast de stannar inte så länge, de har så mycket annat att göra. Och Tyra vill ju inte vara till besvär. På det viset kommer det sig att en liten tant ligger ensam i en liten lägenhet med en stor trötthet och fasliga mardrömmar.