Kvinnor har olika strategier för att förbättra sina löner. Susanne Fransson menar att en väg till att uppnå rättvisa och jämställda löner för kvinnor kan vara att strejka.
– Strejkerna synliggör att kvinnors arbete har värderats för lågt. De ifrågasätter också att den mansdominerade industrin ska vara löneledande, säger hon.

I en ny antologi om kvinnors och mäns löner diskuterar Susanne Fransson vad strejker från 70-talet och framåt har haft för resultat. Sett över hela perioden har kvinnor strejkat mer sällan än män, men 1995 kom en brytpunkt.
– Fram till dess kan man säga att kvinnor inte strejkade. Men efter 1995 har kvinnor strejkat i högre utsträckning än män, säger Susanne Fransson.  

Det nya är att kvinnor som arbetar inom offentlig sektor inte håller tyst längre. Susanne Fransson har tittat på Vårdförbundets strejker 1995 och 2008 samt Kommunals strejker 1995 och 2003. Hon menar att man kan se dessa som lyckade, eftersom de krav som ställdes i strejkerna utmanade den etablerade synen på vad kvinnors arbete är värt.
– Man ska också komma ihåg att en strejk kostar mycket kraft och pengar. Just inom den offentliga sektorn är det taktiskt svårt att strejka. Där är det extra viktigt att vinna folkets opinion och få medierna med sig, säger Susanne Fransson.

Vårdförbundet lyckades 2008 relativt bra med att höja sina medlemmars löner. När Kommunal strejkade 2003 fick de kritik för att avtalet i slutändan blev sämre för vissa medlemmar.
Men Susanne Fransson lyfter fram att lägstalönen höjdes, vilket var en viktig jämställdhetsfråga. Hon menar också att strejker kan ge de kvinnodominerade förbunden starkare ställning i framtida förhandlingar.
Vad det kan leda till i avtalsrörelsen 2010 återstår att se.