Lessings Martha känns aldrig feg

Med jämna mellanrum i december och januari har jag plockat upp en ny bok i Doris Lessings svit Våldets barn som utgörs av fem böcker om Martha Quest. Böckerna ger en febrig iver att vända blad och komma vidare.
Böckerna innefattar det mesta man kan behöva under en livstid. Här finns lika mycket civilisationskritik som skildringar av grå äktenskap och darrande älskare.

Serien startar i kolonialtillvaron i Sydrhodesia vid första världskriget och slutar i London ett kvinnoliv senare.
Första delens stora förtjänst är dess förmåga att skildra Marthas ambivalens inför den kolonialtillvaro hon lever i. Hon är grymt inkonsekvent i både tanke, handling och beteende.
Genom de fem böckerna har en bortskämd tonårstjej som mest vill dansa och dricka cocktails fått ett politiskt uppvaknande, hon har flirtat med sovjetkommun­ismen och arbetat mot kolonialmakten. Hon har gift sig och separerat och gift sig och separerat på nytt. Hon har fått barn och gått ifrån dem. Hon har en kropp och en sexualitet som levs och beskrivs.

Martha Quest är inte den mest sympatiska karaktären. Hon är svag. Förälskar sig i fel män. Men i sin allmänmänskliga svaghet är hon trots allt sann mot sina livsbeslut i olika skeden av livet. Martha Quest känns aldrig feg. Hon skapar hela tiden sitt eget öde.