Fredrik Ekelund åter i hamn

Vi ses i Ekelunds arbetsrum, en lokal fullkomligt belamrad av böcker.
Där ligger ”Fotbollen förklarar världen”, av Franklin Foer, och i en av hyllorna ser jag Hemingwayromanen ”Islands in the stream”. Och så på en anslagstavla: bilden på hamnen, Malmö hamn. Det är i år 25 år sedan Fredrik Ekelunds debut­roman kom ut. ”Stuv Malmö, kom!” hette den och den utspel­ade sig i hamnen.

Med sin nya roman är Ekelund till viss del tillbaka där det började. För till balkongen i gamla väster har han bjudit in dem igen: gubbarna från hamnen. Några av dem är kvar, några pensionerade, ytterligare någon socialarbetare.
– Jag tyckte det blev en bra bild för det här samhället. En balkong kan vara som en båt och så är himlen nära. Så det är inte en kväll egentligen, men jag har
litterärt försökt förtäta många års resonemang till en kväll, för att den kvällen sen ska segla vidare i litteraturen.

En annan stadsdel i staden, december 2008: Kravallerna i Rosengård. Fredrik Ekelund har arbetat som invandrartolk där och när det smällde som värst åkte han ut för att se.
– Det var rätt ruggigt, för jag har upplevt kravaller på olika ställen i världen. Jag stod på Avenyn när det brakade lös där under EU-toppmötet, jag har upplevt kravaller i Paris, i Chile under militärdiktaturen. Under en halvtimme så var det här långt värre, för det fanns en sån hänsynslöshet. Det att polisen och brandmännen flydde, det har jag aldrig sett nånstans. Aldrig, aldrig sett.

Fredrik Ekelund hade två år tidigare skrivit en uppmärksammad artikel i Sydsvenskan om Rosengård.
Då var han tillbaka på balkongen. Han skrev att en av de gamla hamnarbetarvännerna funderade på att rösta på Sverigedemokraterna. Ekelund skrev att det inte var fascister, utan vanliga jobbare som på malmöitiska ”fått nock”. Nock av kriminalitet, förfall och tillmälen mot svenskar för att de är svenskar.

En av dem som debatterade emot honom var Aftonbladets ledarskribent, socialdemokraten Olle Svenning.
– På Rosengård ligger Herr­gården, området där kravallerna skedde, granne med Almgården, som också är ett miljonprogramsområde, men som ligger på andra sidan motorvägen och som är mer etniskt svenskt. Där har du den procentuellt sett största andelen sverigedemokrater. Det tycker jag är en ganska övertydlig bild av hur det har blivit, säger han.
– När Olle Svenning skriver att vi måste stoppa monstren, okej, men då är det de här som är monstren. Men de är ju också arbetarklass och har säkert i alla år röstat på Social­demo-kraterna. Det är bara det att jag tror inte att de har blivit fascister över en natt. Det är bara det att de säger ifrån: Vi klarar inte mer nu. Det får vara stopp nu, det här måste organiseras på ett annat sätt. Så tolkar jag det.
Många hörde av sig, ”vanligt folk, socialdemokrater och miljö­partister”.
– Det de upplevde var nån slags känsla av frihet, att man fick prata.
Vid den här tiden, för två och ett halvt år sen, höll Fredrik Ekelund på med ytterligare en kriminalroman (han har skrivit tre stycken). Men så kom m/s Tiden.
– Det bara kom, jag var oförberedd. Jag kände: det här går inte, du måste välja.

Och valet har nu lett till att han fick ta emot fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris på 125  000 kronor.
– Jag känner väldig sympati för Ivar Los ambition och hans anslag.
Längtar du tillbaka till hamnen?
 – Nån gång kan jag känna att jag längtar tillbaka till den tid­en, och den typen av båtar. Men det stuveriarbete som fanns från romartiden till 1989, det är borta nu. Den romantiken finns inte längre. 100 man som går ombord på samma båt klockan 7 en morgon i fem enorma lastrum var uppdelade på åtta olika gäng. Kranar som går fram och tillbaka, längre och längre ner i de här båtarna och plötsligt jobbar du med en privatdetektiv från Venezuela och du jobbar med en gammal stuvare från Kirseberg. Alla möten och så är det plötsligt nån som börjar bli lite full längst inne under skottet och sjunga… Hade det arbetet funnits kvar förra året när det var panik så är det inte omöjligt att jag förra året hade gått ner igen…