Det är stora skillnader mellan hur kommuner prioriterar säkerheten vid de kommunala badhusen. Det finns välgörande undantag till den naiva säkerhetssyn som brett ut sig de senaste 15 åren. I till exempel Timrå sker regelbunden övervakning av utbildad och tränad personal. Tyvärr börjar riskmedvetna aktörer bli undantag. Badbevakning kostar pengar och klåfingriga ekonomer utan säkerhetskunskap minskar eller tar bort bevakningen.

Ett skrämmande exempel är Stockholms stad som ansvarar för 14 skattefinansierade badhus. När lediga tjänster utannonseras söks ofta badmästare. Idag finns två badmästarutbildningar i landet (Kristianstad och Skellefteå), där eleverna får lära sig att hantera drunkningsolyckor, kemikalietillbud, hygienfrågor, organisationskunskap med mera. Det märkliga är att på tolv av Stockholms badhus sker ingen kontinuerlig och systematisk bassängbevakning, och personalen är sällan eller aldrig tränad i att använda den livräddningsutrustning som finns (ryggbräda, nackkrage, frälsarkrans med mera).
Vid en kontroll vid de 14 badhusen visade det sig att en majoritet av de anställda inte hade fått träning i att hantera en kemikalieolycka (exempelvis med klorgas). Man kan med fog fråga sig varför dessa obevak­ade badhus söker badmästare?
Stockholms stad skriver helt ogenerat i reklamfoldrar 2009 att det inte sker någon bassängövervakning. Man har gjort obe­_vak­ade bassänger till en spännande affärsidé. Det allvarliga i denna naiva säkerhetssyn är att det äventyrar gäst­ernas säkerhet. Inbillar sig Stockholms stad att en skylt eller kamera kan friskriva staden från ansvar om en olycka händer?

För 15 år sedan var badbevakning något självklart och bemanningen annorlunda. Mycket pekar på att Stockholms stad nära på halverat personalstyrkan på många bad och dessutom lagt på nya sysslor.
Den utveckling vi ser är skrämmande och helt klart måste något göras. Det krävs en tydligare lagstiftning och fler riskmedvetna badaktörer.

Henrik Johansson
badmästare