Emma Johnstone berättar hur hon ända sen hon var liten velat bli något inom blåljusyrkena, första planen var att bli polis.
– Utbildningen var bra, den hade funnits i två år när jag gick. Jag trivdes kanon, roligt med så mycket praktik som det var.

I Emmas klass var det sex tjejer från början, men hälften slutade efter första terminen.
 – De kände att det inte var riktigt deras grej. Men jag blev bra bemött som tjej. Lärarna behandlade alla lika, man får inte extra mycket hjälp och man blir inte särbehandlad på andra hållet heller.
– Vi pratade mycket manligt och kvinnligt och olika egenskaper, vad man kan tillföra. Men de särade aldrig på oss så att killar satt i grupp och diskuterade och tjejerna för sig.
Fanns det killar som hade fördomar mot att ni skulle bli brandmän?
– Inte så att de sa det rakt ut till mig. Men visst, fördomar finns. Jag tar inte illa upp. Man får vara rätt tuff för att slå sig in i denna värld.
Hur då?
– Framför allt fysiskt, för annars funkar det inte alls. Sen får man ha lite skinn på näsan, det kan vara lite råare stämning. Killarnas skämt är kanske inte som jag skämtar med mina tjejkompisar.
När det gäller det fysiska har Emma hela sitt liv simmat på hög nivå och hon säger att det är en förutsättning att man redan tränar mycket när man kommer till utbildningen.

En bra sak med utbildningen, tycker hon, är att man där får pröva på storstadstesterna. Hon sökte själv in till Helsingborgs räddningstjänst, som har de testerna.
– Man skulle ta 35 stycken repetitioner på 30 kilo i bänkpress. Jag klarade 33. Jag tycker inte de är så där jättetuffa. Jag tror att man som tjej kan klara dem om man tränar rätt.
Emma är ett exempel på flera i vår enkät där yrkesvalet inte har inneburit några hinder, och de manliga kollegerna har varit schyssta och bemött på ett bra sätt:
– Jag trivs jättebra här och har inte upplevt något negativt alls.
Vad är det roligaste med att jobba som brandman?
– Utryckning! När larmet går. Annars är det helt klart kollegerna, det blir sån sammanhållning.