Det tror inte jag. Högst sannolikhet lever hon själv under stor social press, kanske till och med fysisk och psykisk misshandel. Eller mår rätt dåligt av andra orsaker.
Och då är det såklart det vi ska ta reda på och hjälpa henne med. Att förbjuda henne – eller andra kvinnor  – att ta reda på vilket kön fostret har är helt meningslöst. Det skapar i hennes fall bara mer ångest och kanske tvingar ett framfött barn att leva i social misär.

Jag har gjort fostervattensprov med alla mina tre barn, eftersom jag var så gammal och alla larmrapporter talade om att en ansvarsfull mamma tog reda på hur det stod till med det lilla barnet.
Jag var 37 när jag födde mitt första barn, 39 när jag fick mitt andra och 42 när jag fick min lillflicka.
Varje gång har man erbjudits att få reda på könet.
Oh, ja tack! har jag jublat.
För det är en sådan lycka att få reda på varenda liten detalj om barnet man bär på.

Så här skrev jag den 16 november 2007 på bloggen:
”Lycka
Nej, nu kan jag inte hålla mig längre.
Nu måste jag få säga det. Jag är gravid. Med barn. På smällen. Igen. Hjälp, jag ska bli trebarnsmamma. Fast allt är bara ett enda stort lyckorus i dag. Trots all sjukhusbesök med lillkillen så är livet sådär fantastiskt, förtrollat, underbart. Vi är i sjuttonde veckan och allt är väl. Alla mår så bra, så bra.
Och även denna gång har vi kollat.
Man gå in på Karolinskas sajt. Slash foster. (Vilken jäkla länk!) Då står det där.
DET BLIR EN FLICKA.
Och jag bara gråter och gråter av lycka. Tänk att jag ska få vara med om detta mirakel. En gång till. En liten flicka… Tänk, va, en liten tös… (Nu gråter jag igen.)”

Behöver jag säga att lillflickans namn är Lykke.