Tänk om de i stället hade skrivit: ”Ditt barn kommer att hata dig. Ditt barn kommer att få samma nivå av stresshormoner som en elitsoldat i krig. Ditt barn kommer att gå omkring resten av livet som en vandrande Vietnamveteran. Vilsen och sargad – och på jakt efter egna känslomässiga kickar. Ditt barn kommer själv att söka sig till missbrukare när hon eller han ska bilda familj. Ditt barn kommer att få sår i själen som aldrig läks. Dina barnbarn också. De kommer förresten också att hata dig.”
Då kanske vi kunde börja snacka om varningstexter som låg lite närmare sanningen.

200 000 svenska barn lever med minst en förälder som är missbrukare. Just nu. Det är flera barn i varje klass. Av alla dessa barn får bara 2 700 plats i en stödgrupp. De andra 197 300 då? Vem bryr sig om dem?

Jag får dagligen mail från missbrukarbarn som berättar om hur det har varit att leva med föräldrar som misshandlat dem psykiskt och fysiskt. De berättar om hur de har sovit med kläderna på för att de aldrig har vetat vem som ska komma in i deras rum på natten – och hur de har tvingats skydda sina småsyskon när mamman har jagat dem med kniv.
För vi måste visa dessa, våra minsta, att vi ser dem och bryr oss om. Det räcker inte med att vi gömmer oss bakom någon larvig varningstext på lådvinet.