Under 90-talskrisen, när 600 000 fasta jobb försvann, växte istället antalet visstidare. Och därefter har antalet anställda med tidsbegränsad anställning vuxit med 50 procent till rekordsiffran 622 000 i början på 2007. Ett år senare var siffran 604 000. Det vill säga i stort sett lika många som året före.

Utredare Mats Larsson på LO, som skrivit rapporten, tror att utvecklingen till en del kan beror på LAS:
– Visstidsanställningar som varit mer än två år under en femårsperiod omvandlas till en tillsvidareanställning. Och efterfrågan på arbetskraft har varit stor de senaste tre åren.
Sammanlagt är det 15 procent av alla som jobbar som saknar tillsvidareanställning. I första hand är det yngre personer som jobbar inom servicebranscherna.

En mycket stor andel av dem som saknar fast jobb är inte med i facket. Var tredje kvinna och var fjärde man av dem.
Varannan mellan 16-24 år, som jobbar, har inte fast anställning. För åldersgruppen 45-54 år är siffran 7 procent.
Alla som SCB frågat i Arbetskraftundersökningen föredrar inte fast jobb. Bland de icke fackanslutna vill lika många ha tidsbegränsat jobb som de som föredrar fast anställning.

LO:s avtalssekreterare Per Bardh är dock inte nöjd med hur det ser ut. Speciellt att tidsbegränsade jobb är så mycket vanligare i kvinnodominerade branscher som exempelvis kommunerna.
– Ska det förändras måste arbetsgivares möjligheter till att utnyttja visstidsanställningar regleras, säger han.
Det kan bli en fråga för nästa avtalsrörelse.
Bardh pekar på att i industriavtal finns regler om att arbetsgivare och fack ska komma överens om i vilken utsträckning visstidare kan användas.
Vad händer om företaget och facket inte kommer överens?
– Arbetsgivaren måste förhandla. Blir man inte överens så är det ytterst arbetsgivaren som beslutar. Det är ju inte så att facket har veto.
Det finns dock en dom i Arbetsdomstolen mot en arbetsgivare som systematiskt bröt mot överenskommelsen med facket, berättar Bardh.