Mycket bögsnack bakom ryggen

Vi möter Nicklas i en vanlig svensk stad. Trots att han är öppen med sin läggning både på sin fackliga sektion och på sin arbetsplats, vill han inte figurera med fullständigt namn i tidningen.
Det beror bland annat på att hans sambo helt nyligen har kommit ut som bisexuell.

Nicklas själv är 28 år gammal, men var tidigt klar med sin sexuella läggning, redan som sextonåring berättade han för vänner och familj att han gillade killar.
– Sen är ju det här med att komma ut en process som man går igenom hela tiden.
Som till exempel på jobbet. Hans första arbetsplats var ett korttidsboende för äldre.
– Det var absolut inte så att jag berättade för alla kolleger, för där var det väldigt fördomsfullt. Det var mycket bögskämt på fikarasterna. Kolleger kunde sitta och dra bögskämt och tycka att de var jätteroliga. Riktigt grova skämt. Det var skitjobbigt. Det kunde också vara diskussioner om homosexuella i allmänhet, som att de förtjänade att få stryk.
För Nicklas var det där mer än tomma ord. Han har själv råkat ut för både hot och våld på grund av sin sexuella läggning.
– Det har varit vid flera tillfällen. Det kan vara att man går ut en kväll och så träffar man på fel person. De frågar om man är bög och jag håller ju inte käften, jag säger som det är. Det kanske är fel att göra det, men samtidigt känner jag att varför ska jag behöva vara tyst?

När Kommunalarbetaren träffar Nicklas har han precis avslutat en träff för Kommunals arbetsplatsombud i staden. Han har själv fixat med en av punkterna på mötet: en föreläsning om diskriminering och kränkande särbehandling.
Trots att han är nöjd med uppslutningen, och att ha varit med och arrangerat träffen, lämnade den också en bitvis fadd eftersmak. Nicklas hade beställt informationsbroschyrer och material från bland andra RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
– Det var många som lämnade kvar materialet på bänkarna, som inte tog med sig det. Och ett av ombuden tyckte, ”varför ska vi kunna det här för? Jag vill väl inte veta om folk är homosexuella”.
Hur kändes det när du såg att de hade lämnat kvar materialet?
– Man blir besviken, självklart.
Nicklas menar att facket, och Kommunal, har en viktig roll att spela när det gäller frågan om homosexuellas rättigheter.
– Vi har väldigt mycket ansvar när det gäller det, känner jag. Och det har ju sagts uppifrån förbundet att vi ska jobba med de här frågorna. Det är brist på kunskap, inte bara bland arbets-platsombuden, utan bland medlemmarna generellt också.
Kan man få hjälp av facket som homosexuell idag?
– Det beror helt på vilka förtroendevalda som sitter där. Och vilken kunskap de besitter.
På Nicklas nuvarande jobb, han arbetar som skötare på ett gruppboende för schizofrena, har han kommit ut både inför de boende och för kollegerna. Men det har inte alltid varit problemfritt.
– Det var en vikarie som hade mycket bestämda åsikter om homosexuella.
Fick du något stöd då?
– Nej, det fick jag faktiskt inte. Min chef sa ”ta inte åt dig av det där” och så blev det ingenting utav det. Jag hade önskat att chef-en tagit in vikarien och sagt ”det här tolererar vi inte här” och berättat hur allvarligt det är.

Annars säger Nicklas att mottagandet bland arbetskamraterna har varit lite blandat.
– Förutom vikarien har det inte varit något direkt, men indirekt har man fått höra att den sa det och det bakom ryggen. Men det rör sig bara om ett par personer. Sen är det ju så att folk säger saker. De kanske menar väl, men de tänker inte på hur de lägger fram det. Som när nån säger, ”men jag har inget emot bögar”. Nämen vad trevligt då, jag har inget emot heterosexuella. Folk vill ju väl, men de tänker inte så långt.
Vad tycker du att Kommunals ordförande Ylva Thörn bör göra för de homosexuella kommunalarna, som antagligen är tiotusentals?
– Egentligen skulle det bara räcka med några väl valda ord. Hur viktigt det är att vi även bryr oss om det här ämnet. Att det är viktigt att det finns ett öppet klimat på arbetsplatserna, där alla känner sig inkluderade.