Det här är en berättelse om vänskap, men också om död. Den börjar på NK, där författaren pratar om EU-valet med sin väninna och förra chef Anna Lindh, Sveriges utrikesminister. De ska välja kavaj till en tv-debatt när det plötsligt är försent att välja kavaj.
Ett knivhugg i levern gör att allting plötsligt är väldigt försent. Det blir aldrig den där husmosrssemestern, som de båda pratade så ofta om. Annas väninna blir ensam kvar med sin sorg och sina samvetskval.
Vi tycker nog alla att vi äger en del av den här historien. Men här länkar Eva Franchell den till händelser både bakåt och framåt i tiden under de år hon själv befann sig runt eller inuti politikens hetsiga centrum.
Det är år med utspel, maktspel, intriger och svek. Valkamp, EU-omröstning, tsunamin, Toblerone. Författaren rör sig i tiden mellan 1994 och nu. Det är år när det händer oerhört mycket i politiken och hon verkar ha varit överallt, snappat upp repliker, vänt på stenar, tagit fram obehagliga fakta och en rad beslut som i sin tur får konsekvenser.
I den pågående sanningsdiskussionen lägger hon sig i en slags halvdokumentär genre, ”som om det vore sant”, med förebilden i den brittiska filmen The Queen, som tar sig friheter för att kunna beskriva hur drottning Elizabeth och Tony Blair förändras efter Dianas död. Källforskningen är gedigen, men allt är inte autentiskt, dock känns det mesta mycket trovärdigt, även utan notapparat. Det blir en tät och välskriven bok, som inte ger några snälla bilder av de socialdemokratiska makthavare hon tjänat som pressekreterare. Leif Pagrotskys gloria halkar på sned, och Göran Persson dricker grogg med grabbarna.
Visionerna lyser med sin frånvaro, utom hos väninnan Anna Lindh. Det är ett osentimentalt och just därför så berörande porträtt av en kvinna som alltid visas leende, men som tog sina plikter och uppdrag på största allvar: Eva Franchell skriver:
”Jag vill inte se en enda bild till där Anna skrattar. Hon var en mycket allvarlig kvinna.
Hon dog som utrikesminister.
Hon skulle ha levt som mamma. Hon borde ha fått mer av allt det som tillskrivs henne nu, av familj och glada skratt.”
Boken har hållit mig vaken på kvällar och nätter, det är en lysande skildring av vänskap, sorg, och en partipolitik som sliter ner människor.
