En hand sköt ut ur folkvimlet och högg tag i Sarah Leonards nakna arm. Den oväntade beröringen fick henne att för några sekunder stelna i en pose av både skräck och förväntan. När hon så lyckades lösgöra sig från den seniga, brunbrända handen hörde hon en ansiktslös röst viska:

Flugorna faller bortom fönster stirrar döda dunkar räls i bakgrund och ljuset ritar cirklar bord stolar tapeter och tavlor talar tyst
gryning i skymning pärlband av fåglars sång från himlens kupa
barnen leker sina liv medan väckarklockan tickar väntans steg

Så öppnades en reva i den morgongrå himlen ovanför henne och hon sögs uppåt, uppåt och in i revan. På ett märkligt sätt kände hon sig fullständigt befriad från alla tidigare upplevelser i sitt 30-åriga liv. Och så föll hon handlöst neråt, neråt mot något som liknade ett gigantiskt cirkustält färgat i universums alla spektra.
Jag lever äntligen, tänkte hon när hon stilla fångades upp av tältdukens silkesmjuka yta.

(To be continued)