Sabuni borde göra gemensam sak med Socialdemokraterna och kräva ett förbud för religiösa friskolor, liksom för etniska eller religiösa vårdcentraler snarast. Allt annat är ett svek mot den jämställdhet och de lika rättigheter för alla som ska råda i vårt samhälle.

Forskarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos står som författare till kunskapsöversikten om radikalisering och radikaliseringsprocesser i Sverige, med Rosengård i Malmö som pilotfall. Malmö jämförs med läget i Köpenhamn, Amsterdam och Rotterdam.

Ordet radikalisering används  inte i dess för många positiva betydelse, utan för att definiera stegen på väg mot våld och samhällshat. Rapporten har fått kritik för att uppgiftslämnarna är anonyma för läsarna, och för att den befäster fördomar. Men den kan också ses som ett sätt att våga diskutera svåra frågor om isolering, utanförskap och en patriarkal kultur som ger flickor och deras mammor sämre möjligheter och rättigheter. Sabuni säger i SvD 09/01/29 att det finns en rädsla i hela samhället att hantera frågorna, det gäller politiker, lärare och journalister. Och hon har rätt.

De båda utredarna, som presenterade sin rapport även  i SvD 09/01/28, säger samma sak och skriver bland annat: ” Trots en upplevd ökning av radikalisering upplever samtidigt en övervägande majoritet av respondenterna att ingenting görs i frågan.
Den rådande samhällsdebatten är undermålig med små marginella slutsatser som ofta inte är grundade på att man vet hur man ska arbeta med dessa frågor. Många letar efter beprövade verktyg men avstår oftast från diskussioner kring frågan av rädsla för att befästa eller skapa fördomar. ”

Vad kommer de då fram till genom sina djupintervjuer med skola, socialtjänst, så kallade brobyggare, folk som jobbar ideellt med ungdomar, och med ungdomar själva?
Det handlar om Rosengård,  en stadsdel i Malmö uppförd under perioden 1967-1972, inom ramen för det så kallade Miljonprogrammet. Där bor cirka 22 000 personer. Andelen invånare som är födda i utlandet är 60 procent och andelen invånare med föräldrar födda i utlandet uppgår till 26 procent.
Arbetslösheten är utbredd i området, andelen förvärvsarbetande i åldern 20-64 år är 38 procent. Trångboddheten är ett stort problem i vissa delar av området, Dessa bostäder är i vissa fall undermåliga och håller låg standard, De områden inom Rosengård med störst problem avseende trångboddhet, segregation och utanförskap är Herrgården, Törnrosen och Örtagården.

I Herrgården är arbetslösheten så pass hög som 85 procent.  Det var här striden om en källarmoské stod för några månader sedan, ett bråk som ledde till kravaller.  I rapporten lyfts just källarmoskéerna fram som aktiva medskapare till radikalisering, liksom förtryck av kvinnor.

Forskarna skriver:
”Källarmoskéer med ett extremistiskt budskap i olika riktningar identifierades som en framträdande radikaliseringsmiljö. Den allmänna uppfattningen bland respondenterna är att många utsatta ungdomar får sina idéer från just källarmoskéer med uttalade isolationistiska inslag i Malmöområdet och då främst Rosengård som är alla väldigt inriktade på att nå ungdomar.  Antalet källarmoskéer med ett utpräglat våldsbejakande budskap uppskattas till mellan tre och fem i Malmö varav en till tre stycken är lokaliserade i Rosengård. Exakt antal är svårt att beräkna eftersom de kontinuerligt öppnas och stängs ned. Vissa uppger sig för att vara etniska föreningar, vilket gör det svårt att utläsa vilka som är kulturföreningar och vilka som är moskéer.
Den källarmoské som stängdes ner i början av sommaren 2008 – och som ockuperades under november-december – är den som många respondenter identifierat som en av de mest radikala. Den uppges ha sysslat med rekrytering, koranskolor, speciella kurser för konvertiter samt trakasserat många i området både psykiskt och fysiskt. ”

Det handlar inte om många personer, men deras inflytande är stort.
Främst är det kvinnor/flickor som trakasseras. Kulturföreningarna motsätter sig i en del fall all form av integrering i samhället, vilket de uppmanar sina medlemmar att göra. Predikningar uttalar hat mot Sverige och västvärlden.
Detta antyddes men lyftes aldrig fram i den mediediskussion som pågick i samband med kravallerna.  Förlorare på den tystnaden är flickorna.

I rapporten beskrivs hur trångboddhet, dåliga språkkunskaper, frustration och ilska och det som uppfattas som hat mot muslimer, i kombination med rädsla och ångest bidrar till en spiral av misstro och utanförskap.

Det berättas om ”åsiktspoliser” som tvingar flickor att bära slöja, som nekar dem att gå på festligheter som Rosengårdsdagen, om besök hos nyinflyttade familjer för att ge dem stränga förhållningsregler, ja till och med om misstänkt mordbrand mot en ensamstående mamma. Det talas om kulturföreningar med en dubbel agenda, en mot myndigheter som ger bidrag, en annan mot medlemmarna, och det berättas om ökande isolering och könsåtskillnad genom religiösa friskolor, som får statligt stöd och som i vissa fall för ut en annan värdegrund än den som ska gälla i skolan. Högstadiet på den kommunala skolan i Rosengård har minskat från 700 till 350 elever de senaste åren.

Är det då inte en demokratisk rättighet att motarbeta även demokratin? Att få råda över sina barn själv och hindra dem från sådant man ogillar? Jo, men inte till vilket pris som helst. Det finns alltid odemokratiska krafter som använder demokratins öppenhet för sina egna syften, något som i viss mån måste accepteras, för hur ska det kunna undvikas?
Men när det finns barn i Rosengård som aldrig varit inne i Malmö centrum, 20 minuter med buss därifrån, då är något fel. När det talas om tvångsgifte av flickor i 14-15-årsåldern då är något riktigt illa. Och när skolan inte får fylla det uppdrag vi gett den – att vara en mötesplats där ungdomar får en motkraft till de värderingar som marknad och familj står för, så att de kan få hjälp att utvecklas och göra egna val – ja, då är något allvarligt på tok.

Den process som leder till extremism och kravaller och främlingsfientlighet från båda håll kräver rejäla grepp från politikerna för att brytas, inte fortsatta skygglappar. Utredarna har ett 30-tal punkter på sin lista, där ingår förvånande nog inte det förslag jag tycker ligger närmast till hands: Ett förbud mot religiöst inriktade friskolor. Det löser inte alla problem, men är ett första steg mot att stärka dem som drabbas värst, nämligen flickorna.
Det här systemet är inte heller hjälpsamt mot pojkarna, som straffas hårt av den låt-gå attityd till allt som finns i den ”främmande förorten” och som stänger dörrarna för så mångas rätt och chans till utbildning och jobb. Jag kan bara instämma med en av lärarna i TV-serien Klass 9A. Ett sånt slöseri!
Vi är inte lika, vi behöver inte vara lika eller leva likadant, men vi måste ges chans att växa upp med samma rättigheter och skyldigheter. Ge ungdomar och barn en chans att mötas, bli vänner och röja undan misstron.

Om Folkpartiet och Socialdemokraterna menar allvar bör de gå samman med en riksdagsmotion i frågan om friskolor snarast. Det är åtminstone en markering av dess betydelse.