Och vi går stigen ner

och små taggiga flak

av iskristaller med

former som längtans

ögon bryts av

en ivrigt flödande

vårbäck och höstens

tysta träd står

lutade i vemod

över detta årstidernas

teatermirakel

alltmedan en

ekorre sitter stilla på en

varm gammal sten

och njuter av solen

som sakta går ner

och låter våra skuggor

sträckas ut till

tankar om varats

ständiga märklighet

och mäktighet.