– Hon ska inte ha ett jobb som har med människor att göra, säger Marita Elofsson, som var anställd vid en av enhetschefens tidigare arbetsplatser.
Utanför kommunhuset i Svenljunga står fyra undersköt­erskor och huttrar när de blir fotograferade av KA:s fotograf. De känner sig utfrysta, orättvist behandlade och oförstående inför vad vissa chefer på andra sidan tegelväggarna till kommunhuset utsatt dem för.
Linda Andersson, som var arbetsplatsombud, är besviken på att de före detta kollegorna som fortfarande jobbar i hemtjänsten inte har stått upp för de fyra.
– Om jag vore i deras kläder skulle jag ha ställt upp på oss, säger hon.
Till och med i officiella handlingar kallas de fyra ibland för ”problemgruppen”.

Anklagelserna handlar om att de inte skött sina jobb på ett bra sätt. De påstås ha styrt på arbetsplatsen över alla de andra 13 anställda. De ska ha avvikit från arbets­platsen utan chefens godkännande, de har inte kunnat samarbeta med mera, med mera.
Själva hävdar de att inget av det är sant.
Utan allting började med ett raseriutbrott från chefen gentemot en av de anställda,?Sonia Nilsen, i januari. Det var inte första gången hon betedde sig så men det var litet värre och därför gick de till facket och socialchefen för att diskutera detta. De andra tre följde med till socialchefen som stöd.
– Det blev vår död, nästa dag fick vi veta att vi varit hos överordnade med grova anklagelser mot vår chef, säger Therese Johansson, en av de fyra.
Efter det blev allt en mardröm. De nekades lönesamtal och med­arbetarsamtal.?De skulle omplaceras. En dag upptäckte de, medan de fortfarande jobbade, att deras tjänster var utlysta på Internet.

Många månader senare
sitter de vid ett köksbord i en villa i Svenljunga och försöker reda ut alla turer för Kommunal­arbetaren. En radio står på med skvalmusik, de ursäktar sig för att de bjuder på kakor som inte är hembakta. De berättar upprört och ivrigt om hur de behandlats.
– Det är så mycket lögner. Det påstås att vi har fått skriftliga varningar och erinringar som vi aldrig har fått. Vi har begärt att få se dem, men ingen har kunnat visa oss dem för det finns inga, säger Sonia Nilsen.
Hon fick i somras veta per telefon att hon skulle bli uppsagd, av dåvarande socialchefen, något kommunen senare nekar till. Den formella uppsägningen kom i oktober. Hon är uppsagd av personliga skäl. På grund av att hon inte kommit till den anvisade arbetsplatsen har hon inte heller fått någon lön. Till skillnad från kollegorna fick hon inte sin sjukskrivning förlängd, utan var hänvisad till arbetsgivaren.
– Facket sade vi skulle tacka nej till omplaceringen.  Det skulle vara som att gå och ställa sig vid en skampåle att gå och jobba där facket uppmanade oss att säga nej, säger hon.
– Jag har inte jobbat, jag har inte fått någon lön, jag har inte fått någonting sen den 10 juni. Jag har tagit lån för att klara mig.

Kommunal anser att
de bara kan yrka på att hon ska få lön till och med augusti, då arbetsgivaren framhärdade att hon skulle jobba på en helt annan arbetsplats på en annan ort. Facket kan tvista om en omplacering, men man kan inte låta bli att komma till den arbetsplats arbetsgivaren tycker att man ska gå till, förklarar Per Holmström, ombudsman vid förbundet.
– Man får först gå dit och sen driva frågan om omplacering i fackliga förhandlingar, säger han.
Torsten Lindh, Kommunals sektionsordförande i Sven­ljunga, vill inte riktigt ställa upp på bild­en att han rådde medlemmarna att säga nej till omplacering.
– Vi var emot omplacering, men jag har inte gett dem något råd på det sättet. De ville själva inte bli omplacerade, säger han.
De andra tre har inte fått sparzken. Två är sjukskrivna och en har nyligen fått tjänstledigt för att pröva annat jobb.
Det blir för en stund mörkt i kök­et i Svenljunga. Åskan går, strömmen försvinner. De visar i skumrasket vad som står i alla pärmar och mappar på köksbordet.
– Tryggheten har sparkats undan. Jag har jobbat där hela mitt vuxna liv, säger Therese Johans­son, som just fått sjukskrivningen förlängd några månader.

Socialchefen har
numer gått i pension. Stefan Augustsson har ibland fungerat som biträdande socialchef. Han har varit med från början i ärendet, men har inte mycket att säga.
– Jag kan inte uttala mig eftersom processen inte är helt avslutad, säger Stefan Augustson.
Det har varit stora problem även på flera andra arbetsplatser där den här enhetschefen varit anställd, visste ni om det?
– Du får inga svar från min sida eftersom konflikten inte är klargjord än.

En som var anställd
vid en grupp­-bostad i handikappomsorgen i Borås, där kvinnan tidigare varit chef, berättar att hon är den värsta chef denne någonsin haft.
– När hon slutade lämnade hon fyra förfallna enheter bakom sig. Hon kallade folk idio­ter, hon spottade på husväggar till boenden. När hon slutade förklarade hon att hon hatade oss.
Hon försökte få hela personalgruppen omplacerad, men en omorganisation kom emellan.
– När jag hör vad de i Sven­ljunga råkat ut för så häpnar vi alla som haft henne som chef, vi känner igen allt. Hur kan detta fortgå?
Marita Elofsson arbetade vid en annan gruppbostad i Borås, där kvinnan basadez. Hon ger en liknande bild, värre chef har hon aldrig haft, säger hon.
Vi frågar en av dem som var chef för chefen under tiden i Borås, Carina Helgesson-Björk.
– Enligt mig var hon en alldeles utmärkt chef. Sen kan det alltid uppstå diskussioner ibland.
Har Svenljunga kommun tagit referenser av dig?

– Nej, det har de inte gjort. Men jag skulle ha gett henne bra referenser.

De lokala förhandlingarna om uppsägningen av Sonia Nilsen har inte inletts ännu. En sak är säker: De fyra undersköterskorna tänker inte ge sig.
– Vi ska ha upprättelse. Vi ska ha skadestånd för psykiskt och fysiskt lidande. Vi ger oss aldrig.
Nästa steg är centrala förhandlingar mellan Kom­munal och Sveriges Kom­muner och Lands­ting. Kommunal yrkar på att omplaceringarna och likaså uppsägningen ska ogillas, och kräver allmänt ekonomiskt skadestånd.
Kommunalarbetaren har via telefon erbjudit enhetschefen att ge sin version, men hon vill inte svara på några frågor. Hon vill heller inte kommentera artikeln.

Bakgrund

Januari 2008: De fyra kvinnorna kontaktade facket och socialchefen för att diskutera problemen kring chefen.
Februari: Omplacering nämns för första gången, för Therese Johansson.
Mars: Fackliga överläggningar om samarbetsproblem inleds.
April: Definitivt beslut om att alla fyra ska omplaceras. De och Kommunal säger nej.
Maj: Alla fyra sjukskriver sig.
Juni: Sonia Nilsens sjukskrivning förlängs inte. De andra fortsatt sjukskrivna.
Augusti: Sonia Nilsen blir uppsagd per telefon.
September: Linda Anderssons sjukskrivning avslutas, hon får tjänstledigt för att pröva annat jobb.
Oktober: De lokala förhandlingarna mellan Kommunal och kommunen avslutas. Sonia Nilsen blir varslad om uppsägning per brev.
December: Protokollet från de lokala förhandlingarna slutjusteras. Två är fortfarande sjukskrivna. Ärendet skickas till Kom­munal centralt för bedömning.