Despereaux är en orädd mus med stora öron. Han hör till kategorin osannolika hjältar.

Ett kungarike har hamnat i solskugga och allmän depression, prinsessan hålls instängs av sin sörjande kungafar (efter att drottningen dött när hon hittade en råtta i soppan). För att rädda prinsessan tar Despereaux just den råttan till hjälp.

Det känns som många klassiska sagor finns inbäddade i bild och story. Ändå vill det sig inte. Filmen känns lika stel som de animerade människornas ansikten. Under de långa jaktscenerna önskar man mest att nästa scen ska ta vid.

Mitt sällskap är sex och ett halvt år gammal. På frågan om hon skulle föreslå någon av sina kompisar att se filmen ger hon ett rakt svar: Nej.Och jag kan förstå henne. Filmens filosofiska och moraliska budskap är lite för snåriga för henne att förstå. Intrigen blir av samma skäl trög och svårforcerad.
Med en sexårings vokabulär blir det för ”läskigt när de slåss” och ”sorgligt”. Det bästa i hela filmen är när musen Despereaux ramlar ner genom brunnen mot fängelsehålan där råttan väntar. Det var kul.

Vad som fastnar är att det är bra att förlåta. Det första hon säger när filmen är slut är: ”varför är det bra att förlåta?”. Det blev i alla fall början på en bra diskussion.