Den före detta Nordeachefen Thorleif Krarup lär inte ha behövt kolla priset på hummer två gånger inför nyårsfirandet heller.
150 miljoner i pension? För ett och ett halvt års arbete! Visst häpnar man? Jag gjorde en hastig uträkning och kom fram till att skulle vårdbiträden, förskolepersonal och busschaufförer få ihop en lika stor inkomst skulle de behöva jobba i minst 250 år! Vad trötta de skulle vara sedan.

Själv har jag svårt för nyårsaftnar och tycker det är skönt att det är över för den här gången. Hummer eller inte, det är jobbigt med alla krav att man ska ha så kul.
En gång firade jag med mig själv och teven. SVT visade en dokumentär om en 78-årig dam som var prostituerad i Paris. Hon sa att det var huden det kom an på. Att så länge man hade mjuk hud så ville männen ha en. Jag smorde händerna med handkräm men tyckte inte riktigt det var rätt dokumentär att visa just denna afton.  
Nä, nyårsafton är inget för mig.
Och jag är inte ensam. Söker man på google på nätet får ”ogillar nyårsafton” över 29 000 träffar. Fast när jag en gång berättade för en vän att nyårsaftnar är det värsta jag vet, höll han inte med, och påpekade att han kunde räkna upp minst tio saker som var värre än årsskiftet; att bli kapad av pirater, att bli utbuad på scen, att kissa på sig på gymmet…
Okej, men jag gillar dom inte.

Detta har medfört att jag jobbat många gånger istället. På hemtjänsten.
Det är enklast så. Då behöver jag liksom inte fundera mer. Det kan inte bli så sent eftersom jag ska upp tidigt dagen efter. Fast detta stoppar ju inte alla.
Jag minns en kollega som gick direkt från nyårspartyt och slafade på soffan i lokalen för att ett par timmar senare gå upp och äta hos en dam som var glad över att få fira det nya året med frukostsällskap.
Men man känner sig verkligen som en kuf. Om man jobbar dagen efter, alltså.
Nyårsdagen och midsommardagen då kan man snacka om att det är dött på morgonen. Snön ligger vit på taken endast hemtjänstpersonalen är vaken.
Morgontrött som jag är brukar jag alltid trösta mig med att det faktiskt finns andra som gått upp tidigare än jag. Busschaufförerna till exempel, hur tidigt jag än började så hade minsann chaufförerna varit uppe ännu längre.
En gång hoppade jag in i kvällspatrullen. Vi besökte bland annat en dam.
– Åh, vad trevligt nu kommer dödspatrullen! sa hon muntert.
– Ja, ni kommer ju bara för att kolla om vi är döda, tillade hon strålande glad.
Det sägs att optimister i snitt lever sju och ett halvt år längre än pessimister och jag kan inte låta bli att undra om den glada damen fortfarande lever?

Jag ser att den färska svenska hummern i en saluhall i Stockholm kostar 900 kronor/kilot. För sin pension kan den före detta Nordeachefen köpa mer än hundrafemtiotusen kilo. Hoppas han blir mätt.