De får skäll varje dag — trivs ändå

Det är Stathis som har kontaktat Kommunalarbetaren. Han har arbetat som parkeringsvakt i tio år och blev trött på att tidningen så sällan skrev om hans yrkesgrupp. I mejlet till oss beskrev Stathis en arbetsmiljö där hot, våld och trakasserier är vardagsmat. KA åkte till Malmö, där man fram till oktober 2008 haft 68 anmälda incidenter mot parkeringsvakterna.
Och då är alltså det som Regina råkade ut för i början av den här artikeln tveksamt om de ens kommer att anmäla.  När Stathis griper in för att försvara Regina, fortsätter mannen på Lantmannagatan att skrika, den här gången mot Stathis:
– Är du glad nu?! Är du glad nu??!!
Men det handlar ju inte om det. En av de vanligaste frågorna en p-vakt får är ”får du provision?”. Regina brukar svara:
– Hade jag stått här och pratat med dig då?

Nej, provision får de inte. Yrket handlar om något annat.
– Det finns ett behov att vi finns, säger Stathis.
Om inte parkeringsvakterna får bort bilarna från T     -korsningar, kan det hända att brandkårens stegbil inte kommer fram. Om inte parkerings­vakterna får bort bilarna från handikapplatserna, försvåras vanliga människors vardag. Om inte parkeringsvakterna får bort bilarna från en gata med stoppförbud, flyter trafiken mycket sämre.

Trots att yrket är bespottat, i­bland rent fysiskt, säger Stathis att han gillar jobbet:
– Man får en känsla av att man gör en service för allmänheten.
Exempelvis är parkeringsvakt­er ofta de som först upptäcker uteliggare och de kan då hjälpa till och slussa dem vidare till sociala myndigheter.
Parkeringsvakterna i Malmö har  fria yrkeskläder. Då ingår till och med långkalsonger. Vart­annat år får vakterna ett skobidrag på 2 000 kronor. Men kläderna får man tvätta själv hemma.
En annan förmån är gratis träning en timme i veckan, body­pump eller spinning. Även utan träningen har parkeringsvakter oftast god kondition, jobbet innebär ju långa promenader.

Den här dagen går Stathis och Regina genom ett disigt, små­regn­igt Malmö. De går från huvudkontoret nära Stora torg bort till Möllevången. Stathis säger:
– Jag tycker mest om att gå. Då träffar man människor på ett helt annat sätt.
Alternativet är bil, när de exempelvis ska bevaka att stoppförbud­et efterlevs i ett större område.
Som i de flesta jobb har parkeringsvakterna i Malmö utvecklat en viss jargong. När lappen sitter på rutan säger Stathis:
–  Slats!
De bötfäller inte, de slatsar.
En av dem som Stathis har slatsat är Zlatan Ibra­himovic, vars röda ferrari stod parkerad i en vändzon. Parkerings­vakter möter alla sorters människor: uteliggare, fotbollsproffs och… mattleverantörer.

Just mattleverantören Johnny kunde ha haft en bättre dag. Med sin vita Mercedes-van har han ställt sig på en gågata. Stathis går fram till bilen, medan Johnny är inne i en av butikerna och lämnar mattor.
Stoppförbudet började gälla klockan elva, nu är den tio över. Stathis väntar. Johnny kommer ut. De börjar diskutera. Det visar sig att det är Johnnys första dag på jobbet och han kände inte till reglerna riktigt. Den här gången blir det ingen p-bot, eftersom det viktigaste är att Johnny kör därifrån.
På vägen bort backar han in i en lyktstolpe.
– Här kommer den mänskliga biten in, säger Stathis. Jag såg paniken i hans ögon. Och det är inte meningen att han ska ha en lapp, det är meningen att han ska iväg. Tänk alltså… man förstör hela hans dag om man lappar.

Snacket kommer återigen in på trakasserierna. Regina berättar att hon själv blivit utsatt för att en ung kille spottade henne på benet.
– Man blir jättearg. Och man blir ledsen. Och man håller sig nio av tio gånger, men man kan få spel.
Det värsta någon har sagt till henne är ”dina barn kommer få cancer”. De har en kollega som blev spottad i ansiktet. Hon slutade. Stathis sista fråga ringer i mina öron när jag sitter på tåget upp till Stockholm igen:
– Hur mycket ska man acceptera idag som parkeringsvakt?

Fotnot: Stathis och Regina vill inte ha sina efternamn i tidningen.