Tårarna rinner, knytnävar dunkas i väggar, det kramas och skälls: känslorna är mycket starka i den engelska faktafilmen Kan inte läsa, vars tredje del sändes i SVT 2 i går.
Jag råkade hamna där och blev sittande, tårögd även jag. (Reprisen går den 16 januari) De vuxna människor som medverkade hade alla stora läs- och skrivsvårigheter, men under läraren Phil Beades engagerade ledning tog de alla steg framåt om än olika långa.

Några hade mycket svår dyslexi, men i gruppen fanns också en kvinna som efter fem månaders träning med glans klarade inträdesprovet till gymnasiet från att nästan inte kunnat läsa alls! (Hon började också där och tog sin examen!)
”Ett sånt slöseri”, säger hon om sitt eget liv fram till nu. Om skolan som inte såg, om fattigdom och marginalisering. Kunskapstörsten är oändlig, hon vill förstå, hon vill läsa och hon läser! Nu slukar hon böcker.

Kan inte läsa är ett program om människor, men också om system. Om ett samhälle där läskonsten inte är något som kommer alla till del, och att den som stängs ute kommer att mötas av ett så mycket sämre liv.
Miljön är klassamhällets England, men jag tror inte att svenska skolan har så mycket bättre koll. Och framförallt verkar även redskapen saknas.
Lärarutbildningen har stora brister,  skriver exempelvis hjärnforskaren och läkaren Martin Ingvar i ”En liten bok om dyslexi” (Natur & Kultur) som på ett utmärkt sätt både beskriver vad dyslexi är för något, men som också slår fast att det svenska utbildningssystemet verkar sakna både kunskaper och metoder för att fånga upp barnen i tid.

Nu visar även en ny utredning, ”En hållbar lärarutbildning”, som redovisas i DN i dag, att lärarutbildningen fortfarande missar dyslexi hos eleverna. Utbildningen har stora brister när det handlar om elevers läs- och skrivsvårigheter och ger inte nya lärare de nödvändiga verktygen.
Friskolor kan dessutom neka barn den hjälp de behöver, vilket är mycket märkligt med tanke på att de drivs med skattemedel.
Detta är även upprörande med tanke på att svensk lag säger att alla funktionshinder ska motverkas genom insatser i system och till individer.

I den underbara berättelsen Boktjuven av Markus Zusak (B Wahlström) hamnar den nioåriga Liesel Merninger hos en fosterfamilj. Hon kan inte läsa, men en natt efter en mardröm upptäcker hennes fosterfar att hon gömt en bok under lakanen. Med hans tålamod och läsning under många sömnlösa nätter förstår hon till slut det hon inte förstått i skolan.  Orden räddar hennes liv.

Att knäcka läskoden är enkelt för många barn. Det är ett mirakel när hjärnan plötsligt fattar vad de där krumelurerna står för. Alla har dock inte denna medfödda förmåga och behöver lite extra hjälp. Ju tidigare desto bättre. Det finns metoder som fungerar, skriver Martin Ingvar och de är effektivare om man börjar tidigt. Det handlar inte om dumhet, eller brist på begåvning, utan om en särskild sorts inlärningssvårighet, som dessutom är den vanligaste!
Ett av botemedlen heter innötning och tragglande, något som skolan verkar fly från i dag.

Stöd och hjälp tidigt, i samhällets och skolans regi är bästa botemedlet mot det utanförskap som det innebär att inte klara läsning och skrivning. Samhället lever inte upp till sina egna mål och om det ska bli någon ändring framöver måste man förstås sätta in mycket mer specialpedagogik i lärarutbildningen. Men också ta greppet om läsningen i varje etta i landet!
Allt annat är, som det konstaterades i SVT-filmen, ett sånt fruktansvärt slöseri!