En kvinna (Gunilla Röör) upplever platser och människor i Indien och Egypten, Island och Irland. Hon visas i möten med fiktiva personer, som spelas av skådespelare, och verkliga  människor, som poeten Adonis och magdansösen Diana Tarkhan i Kairo.

Filmaren Karin Westerlund vill visa saker som inte syns, som tro, tankar och känslor. Det gör hon med hjälp av klaustrofobiska närbilder, starka känslor utan yttre förklaring, scener utan sammanhang.

En personlig film som inte verkar ha någon handling eller logik. Eller har den det? Hjärnan söker förklaringar, försöker hitta ett mönster och skapa en helhet av de pusselbitar som erbjuds. När hjärnan arbetat sig trött kan man koppla bort den och bara känna. Då funkar filmen som bäst.