Tidigt i livet kom jag fram till att facken behövs. Organiserar sig inte de anställda blir de utnyttjade, undanskuffade och arbetsgivarna gör som de vill.
De krafter som nu orsakat bankkrisen, de tusentals och åter tusentals varslen och den förestående världsdepressionen har i 10-20 år sagt att facken är obehövliga, antika och byråkratiska kolosser – är det sant?
Kanske det där med byråkrati. Men säga vad man vill om facken – hur blir ett samhälle utan organiserade lönearbetare? Se på rika USA! Där måste låglönearbetare ha två jobb för att klara sig och när de blir sparkade mister de sin sjukförsäkring.

Det är inte sant att individen själv bäst tar till vara sina intressen, blir sin lyckas smed. Detta i allt från löneförhandling till familjens trygghet vid arbetslöshet och ohälsa.
Ändå är det den väg som Sverige tydligt slagit in på. Visst, några enstaka kan utifrån egen stor duglighet, eller som det oftare är- rofferi, skapa sig en framgång. Men övriga?

Styrkeförhållandena i Sverige är i grunden oförändrade sedan jag var ung. Kapitalisterna har inte blivit snällare med åren. Däremot har kunskapsområdena mediemanipulation och psykologi i maktens tjänst kraftigt ökat.
Det är därför ett högerparti inbillat folk att de är moderata för att nu ta steget fullt ut och kalla sig arbetarparti. Men mig lurar de inte i allt tal om att arbetsrätten försvaras och att man slår vakt om välfärdsstaten. Den som har ögon kan se vad som pågår!

Facken då? Mest identifierar jag mig med mina arbetskamrater lokalt, gruppen mot arbetsgivaren för att förbättra förhållandena. Min lojalitet till läkarna som yrkesbröder är mindre. I grunden är jag nog syndikalist.
Ändå har jag varit med i Läkarförbundet och SACO i alla år, en slags principfråga. Fastän jag skulle tjäna mycket på att gå ur förbundet! Risken för mig att bli arbetslös är liten. Jag har betalt mer än hundra tusen kronor i fackavgift genom åren och varje gång jag skickar in inbetalningskortet morrar jag.

På lokal nivå tycker jag ofta mitt fack gör nytta – tar till vara arbetsmiljöfrågor, strävar efter rimliga jouravtal och driver en nödvändig etisk diskussion i vårdfrågor.
Jag har också i flera perioder varit lokalt fackligt engagerad.
Men Läkarförbundet centralt? Det har blivit en politisk institution som i nästan allt förordar det jag inte tycker om.
Genom sin infiltration i maktens boningar har de haft ett stort inflytande på sjukskrivningsfrågan, det så kallade utanförskapet, läkemedelsanvändningen och så kallade valfrihetsreformer. Dessa teman ska jag ta upp under veckan.

Jag har svurit: ska jag vara med i facket, ska jag i alla fall använda min demokratiska rättighet att nagelfara, kritisera och häckla förbundsledningen.
Kanske kan jag inspirera andra facks medlemmar om de upplever liknande översitteri från sina valda reprepresentanter.