I debutromanen Kalla det vad fan du vill, charmade hon läsare och recensenter med sin på en gång ironiskt muntra och ömsinta skildring av det som händer inuti och mellan människor när utvandrare förvandlas till invandrare.
Även i denna andra roman utspelar sig handlingen i Malmö, och familjen Abbasi med rötterna i Iran är huvudpersoner. I mångas ögon en integrerad mönsterfamilj, med egen villa, katt och en papperslös städerska, Kadefa.
Pappan Mehrdad gör karriär på att vara hundra procent svensk och bekämpa det mångkulturella Sverige. Mamman Noushin brottas fortfarande med språket och är sjukskriven. De båda tonårsdöttrarna Parisa och lillasyster Baran känner sig som turister när de reser ensamma för att hälsa på släkten i Teheran.
Runt familjen finns väninnan Gudrun, busschauffören Åke, farmor Shamsi, Sanna från blatteförmedlingen Alibi och de andra som lever i eller kring den globala småstaden med sin välmenande, politiskt korrekta och antidiskriminerande utsida, och de många skavsårens och missförståndens insida. Marjaneh skriver lika drastiskt, roligt och inlevelsefullt som tidigare. Men svärtan är tydligare här, de sorgsna stråken fler. Den som kan säga schibbolet, klarade sorteringen vid en gräns, enligt en berättelse i Gamla Testamentet. Men enbart rätt uttal är inte nog.
Mångfald och mångkultur förhåller författaren sig till med både passion och avståndstagande. Orden och deras betydelser tränger sig på, kräver uppmärksamhet och irriterar. De går varken att acceptera eller förkasta. De begränsar och förenklar,, men vad vore huvudpersonerna och deras skapare utan deras tvingande form? I alla fall inte de engagerade, förbannade, sorgsna, upproriska och sökande individer som håller mej i sitt grepp rakt igenom romanen.
