Hon skrev ”please understand that unions are not well liked in the American South”. Att jag måste förstå att fackföreningar inte är omtyckta i amerikanska södern.
Hon fortsatte beskriva klimatet som starkt anti-fackligt och föreslog att jag kanske bara skulle säga att jag var en journalist från Sverige, inte nämna något om fackföreningstidning när jag tog kontakt med människor utanför North Carolinas lilla fackliga sfär.
Det visade sig ligga en del i det rådet.

Innan jag reste hade jag lämnat ett meddelande på telefonsvararen till det lokala kampanjkontoret för republikanernas John McCain i Asheville. När jag väl är på plats i North Carolina och tar mig dit blir kvinnan som bossar på kontoret otroligt upprörd.
Har de inte ringt och sagt att jag inte ska komma? Har de inte sagt att de inte ska hjälpa mig eller tala med mig?
Nu ville hon bara en sak och det var att jag lämnade lokalen.
Jag var så illa tvungen.

Utanför talade jag med en yngre man som berättade om sig själv och sin fru som hade arbetat inom äldrevården men nu var servitris. De var båda övertygade republikaner och jag sa att det skulle vara intressant att höra hur de tänkte och resonerade kring politiken och valet.
Vi kom överens om att jag skulle intervjua dem kvällen därpå i deras hem. Han var eld och lågor och tyckte att det skulle bli jätteroligt.

I ärlighetens namn kan jag säga att jag bara sa att jag var journalist och från Sverige, inget om en facktidning.
Men efter att vi skiljts åt gick han in på kampanjkontoret och det var sista gången jag såg honom. Jag fick aldrig kontakt med honom därefter.
Om North Carolina och fackföreningsrörelsen, dess fackföreningsfientliga lagar och hur de påverkar arbetarna (bland annat brandmännen) kommer du att kunna läsa om längre fram i Kommunalarbetaren.
Håll utkik.