Litteraturen är min dagliga följeslagare. Varför läser vi?
För att förstå vad det är att vara människa.
För att få syn på oss själva. Vi möter människor som vi känner oss igen i. Det ger oss större självkännedom och kanske får det oss att känna oss mindre ensamma.

För att få syn på den andra, den som är olik oss. Den som vi aldrig skulle bry oss om att lära känna i verkliga livet. Det ökar våran empati. Vi tvingas att lyssna till någon som har ett helt annat perspektiv på tillvaron.
För att sätta ord på orättvisor och undertryckning. För att få hjälp att formulera våran kamp mot den som trampar på oss, som kränker oss.
För att finna ord för det vi kämpar med i livet, eller för det som är vår glädje. Ord för saknad och sorg, för kärlek och vänskap. Ord som kan hjälpa oss att orientera oss i livets labyrint. Ord för smärtan och döden, för födsloskriet och den fårade kinden.

Tack för att jag blev inbjuden att blogga i KA. Det har verkligen varit en fin erfarenhet. Jag vill sluta med en dikt av den norska poeten Olav H Hauge.
Han skrev på en ganska svår nynorska så jag har tagit mig friheten att översätta den:

Det är den drömmen

Det är den drömmen vi bär på
att något vidunderligt ska ske
att det måste ske
att tiden ska öppna sig
att hjärtat ska öppna sig
att dörrar ska öppna sig
att berget ska öppna sig
att källor ska springa fram
att drömmen ska öppna sig
att vi en morgonstund ska glida in
på en våg vi inte har vetat om.