Trivs med sin nya familj

Marjaneh Bakhtiari tycker att hon borde ha tänkt till lite mer än vad hon gjorde i sin debut-roman. Men ska man dra några slutsatser av hur många som läste boken så tänkte hon fullt tillräckligt.
”Kalla det vad fan du vill” handlade om familjen Irandousts möte med Sverige. Det var en dråpligt berättad historia om roller och identitet där skrattet ofta fastnade i halsen.
Den hamnade på pockettoppen, har översatts till norska och danska och förvandlats till teaterföreställning i Malmö.
Uppmärksamheten gav idén till den nya romanen.
– Det kom förfrågningar från alla möjliga håll och jag skulle alltid prata om det mångkulturella. Det blev tydligt hur enkelt det skulle vara att börja leka expert. Det använde jag mig av sen när jag skrev den här boken. Om de ser mig som expert, tänkte jag, vilka är då de andra experterna?

Hon är kritisk till vad den sortens debatt leder till:
– Det är som en egen bubbla eller krets av människor som till slut blir varumärken. Det känns som folk uppträder för de egna leden. Jag är inte emot debatt och diskussion i sig, men vilka pratar om vilka? I de här forumen finns sällan de människor som omdebatteras, samtidigt som de som debatterar gör karriär på diskussionerna.

Marjaneh Bakhtiari är född i Iran men har bott i Sverige sedan hon var sju år. Vi träffas på ett kafé i hennes hemstad Malmö. All kontakt innan vi träffas har skett via e-post, det var så hon ville ha det. När jag läst intervjuer med henne påpekas det inte helt sällan att hon är rätt svår.
Men på innergården i närheten av Lilla torg i Malmö fnissar hon ordentligt flera gånger när hon pratar om karaktärerna i den nya romanen. Hon är uppenbart förtjust i bokens personer.
– Jag tycker Parisa är jätterolig… Jag tycker jättemycket om Gudrun! Och Åke tycker jag också jättemycket om, han är verkligen den i boken som har ett gott hjärta.
”Kan du säga schibbolet?” kretsar kring familjen Abbasi som bor i Malmöförorten Oxie. Som i debuten finns ett helt galleri med ytterligare personer som fyller sina roller väl. Här finns Gudrun, väninna till mamma Nouhsin. Bussföraren Åke som har den gamla iranska damen Iran boende hos sig.
Till familjen hör pappa Mehrdad som gör akademisk karriär på att inte tro på strukturell diskriminering och rasism. Mamma Nouhsin som är sjukskriven och vemodig. Och döttrarna Parisa och Baran. Parisa vill till iranska Teheran och hälsa på släktingar för att hon ska kunna göra ett skolarbete som ska ge henne MVG. Lillasyster Baran får följa med trots att hon är helt ointresserad av Iran och mest lyssnar på rap i sin ipod.

Marjaneh Bakthiaris böcker handlar mycket om vilka roller vi tilldelar varandra, och oss själva beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i.
Titeln ”Kan du säga schibbolet?” anspelar på en passage i Domarboken i Gamla Testa­mentet. Betydelsen handlar om språket som lösenord eller igenkänningstecken, ett sätt att sortera ut människor.
– Det handlar om hur vi på olika sätt bestämmer oss för att dela upp folk. Ett sånt sätt är just språket, det är ju ofta nyckeln till samhället. Lär du sig språket får du jobb, blir en del av samhället och kommer in i gemenskapen. Den andra sidan handlar om att utesluta människor, att skapa gränser och skilja oss från andra.
Marjaneh Bakhtiari började skriva på den här romanen för ett och ett halvt år sedan, men har skrivit på allvar sedan årsskiftet. Hon säger att det är svårt att skriva en sammanhängande roman.
– Det är inte överdrivet att säga att jag håller på att lära mig att skriva. Kommer man inte från ett hem där böcker är en big deal har de ingen självklar plats. Jag har inte läst så mycket så jag får ta igen det nu. Jag tror att det är därför jag skriver mer i bildspråk än litterärt, för jag har sett långt fler tv-serier och filmer än jag har läst böcker. Ibland känns det som jag har blivit hjärntvättad av tv-formatet. Men det känns som jag är på väg.