Arbetsgivarna och facket är mitt inne i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal om spelreglerna på arbetsmarknaden.
Och arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv ställer krav om att anställningsskydd, inflytande och möjlighet till konflikt för facket ska bort.
Om arbetsgivarna får igenom sina krav kommer 70–talets lagstiftning som stärkte skyddet och rättigheterna för de anställda att rivas upp. Och konflikträtten kommer att vara ett minne blott om arbetsgivarna får som de vill.

Deras organisation Svenskt Näringsliv kräver att turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd tas bort. Då kan arbetsgivarna vraka och välja vid uppsägning och återanställning.
Informations– och förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen vill arbetsgivarna slänga i papperskorgen.
Konflikträtten kan till stora delar finnas kvar men i praktiken bara på pappret. Arbetsgivarna vill ha en konfliktnämnd med betydligt mer makt än det statliga Medlingsinstitutet som nu finns. Nämnden ska ha makt att stoppa en konflikt och tvinga på facket ett avtal det inte vill ha.
Arbetsgivarna vill helt och hållet avskaffa fackets rätt att genomföra sympatiaktioner.

Som av en händelse ger Ratio, näringslivets forskningsinstitut, under pågående huvudavtalsförhandlingar ut boken ”Arbetsmarknadens karteller–Nya perspektiv på det svenska kollektivavtalssystemets historia”.
Under fredagen genomfördes ett seminarium i Stockholm på samma tema.
Budskapet är att den svenska modellen med arbetsgivare och fack som förhandlar fram centrala kollektivavtal håller på att falla sönder. Dels så accepteras inte modellen fullt ut av EG–domstolen och dels så kräver ett förändrat näringsliv andra modeller för att reglera löner och anställningsvillkor.

Vid seminariet hölls en paneldiskussion där Teknikföretagens vd Anders Narvinger förklarade att hans industriföretag inte ville ha centrala avtal och helst inte branschavtal heller. Teknikföretagens önskan är att varje företag själva får bestämma löneökningarna i förhandlingar med det lokala facket.
– Det är väldigt viktigt för oss att de lokala förhandlingarna genomförs med en rejäl fredsplikt.
Jonas Milton, vd för tjänsteföretagen i Almega, höll med.
– Vi måste få en färdriktning där allt mer betalas lokalt. Det stora problemet med nuvarande avtal är generella löneökningar som garanteras alla oberoende av prestation. Detta accepteras inte av stora utländska arbetsgivare. De vägrar därför att gå in i Almega eller att skriva på svenska kollektivavtal.

Samtidigt som arbetsgivarna vill ha företagsavtal är det viktigt för industriföretagen att de är löneledande.
Missnöjet är stort bland arbetsgivarna att lågavlönade kommunalare i de senaste avtalsförhandlingarna fick mest. Detta riskerar att leda till kompensationskrav bland de industrianställda och göra produktionen dyrare.
Arbetsgivarna talar om ”märket”, det är normen för hur stora löneökningarna ska vara.
– ”Märket” ska sättas av det internationellt konkurrensutsatta näringslivet, tyckte Anders Narvinger och syftade på sina industriföretag.

Men Jonas Milton i Almega tycker att även tjänstesektorn är konkurrensutsatt och ska vara med och sätta märket.
Anders Narvinger vill dessutom ha lagstadgade minimilöner vilket även Jonas Milton är öppen för. Orsaken är att Kommunals och andra facks krav på höjda lägstalöner i avtalen blir för dyra enligt arbetsgivarna. Med lagstadgade minimilöner hålls lägstalönerna i avtalen nere. Inte minst därför att utländska företag enligt EG–domstolen enbart är skyldiga att betala lagstadgade minimilöner om sådana finns.

TCO:s ordförande Sture Nordh tyckte vid seminariet att arbetsgivarna spelade dubbelt i senaste avtalsförhandlingarna.
– Å ena sidan vill de att avtalen förhandlas fram lokalt. Men å andra sidan sitter arbetsgivarna i slutna rum och hotar varandra om någon av dem är beredd att betala mer än vad de centralt har enats om.
SACO:s ordförande Anna Ekström höll med. Akademikerförbunden har sifferlösa centrala avtal och tanken är att lönerna helt och hållet ska bestämmas lokalt.
– Men arbetsgivarna vågar inte förhandla som det är tänkt enligt avtalet. Så det är arbetsgivarna själva som är det stora hotet mot lokala löneavtal.

LO:s avtalssekreterare Per Bardh sitter i huvudavtalsförhandlingarna med Jonas Milton och Anders Narvinger. Bardh undvek vid seminariet att kommentera arbetsgivarnas krav på att rasera den svenska modellen.
Men han sa att LO tycker att det måste finnas utrymme för både centrala och lokala löneavtal beroende på vad som passar bäst i de olika branscherna.
– Vi kan inte ha ett system för alla. Vi har inget emot att den konkurrensutsatta sektorn sätter märket. Men det måste vara möjligt för andra att betala mer om detta anses rimligt, slog han fast.
Per Bardh markerade också att konflikträtten inte är förhandlingsbar för LO. Samtidigt höll han öppet för överenskommelser om hur denna konflikträtt ska få användas.
Han varnade för att om arbetsgivare och fack inte kan enas om ett nytt huvudavtal är det risk för att politikerna går in med lagstiftning.
Sture Nordh och Anna Ekström berömde regeringen för att den inte nu vill ändra i arbetsrätten utan låter fack och arbetsgivare förhandla själva om ett nytt huvudavtal.

Anna Ekström berättade att SACO haft en diskussion om hur konfliktreglerna ska användas.
– Vi kommer inte att sätta företag i blockad om vi inte har medlemmar där som uttryckligen kräver detta. Blockaden ska då dessutom innebära förbättringar för våra medlemmar vid företaget. Vi måste hantera strejkvapnet så att inte politikerna vill gå in och reglera strejkrätten.
Anders Narvinger tycker inte att SACO:s beslut räcker. För honom är det oacceptabelt att exempelvis Elektrikerna kan stoppa produktionen vid en industri genom att stoppa elförsörjningen trots att Teknikföretagen har ett färdigt avtal med IF Metall.
– Vi köper arbetsfred men får det ändå inte. Det vill vi ändra på.
Jonas Milton nickade instämmande.
– Vi måste ha moderna konfliktregler, sa han.
Jonas Milton vill även att det ska vara möjligt att lokalt göra avsteg från centrala avtal när det gäller löner, semester, arbetstider och andra villkor.
– Detta måste vara möjligt för att ett företag ska kunna klara sig ur en lågkonjunktur.

Jonas Malmberg, professor i arbetsrätt, ville inte hålla med om att den svenska modellen fungerar dåligt. Han betonade att löneökningarna i Sverige ligger i nivå med jämförbara konkurrentländer i Europa.
– Förra året slöts det omkring 4 000 avtal i Sverige. I 130 fall gjordes detta efter att facket lagt varsel om stridsåtgärder. Konflikt blev det i 20–30 av dessa fall. Så jag tycker att modellen fungerar bra och att fack och arbetsgivare ska vara nöjda. Hurra, vad ni är bra, sa Jonas Malmberg.