Tyskland 1939. Liesel Menninger är nio år och har mött döden för första, men absolut inte sista gången. Hon har hamnat hos en fosterfamilj sedan föräldrarna förts bort. Vi följer henne sedan fram till 1945.
Liesel plockar upp en bok bredvid sin lillebrors grav, dödgrävarens handbok. Det blir den första bok hon stjäl. Och det kommer att bli flera.
Döden är aldrig arbetslös och har fullt upp de närmaste åren, då Andra Världskriget pågår. I den här boken är det dessutom döden själv som berättar, vilket är ett originellt och lyckat grepp. Huvudpersonen är blek och full av mardrömmar, men också av påhittighet och kraft. Hon är en av ”dessa ständiga överlevare, en av dem som blir expert på att lämnas kvar”, konstaterar döden och fortsätter sin presentation:
” Det är egentligen bara en liten historia som, bland annat, handlar om en flicka, några ord, en dragspelare, några fanatiska tyskar, en judisk slagskämpe och en hel del stölder.”
Markus Zusak är född 1975 och bor i Sydney. Han växte upp med historier om andra världskriget, om bombningarna och om judarna som marscherade igenom hans mammas hemstad. Romanen är prisbelönt och hyllad och har bland annat legat på bestsellerlistorna iUSA, där den toppat New York Times lista två gånger Jag öppnade den utan förväntningar, men har tagit den till mig utan reservationer. Språket gör att den fungerar för både yngre och äldre, ja, för alla som kan stava sig igenom den. Snacka om ordmagi!
Det är en fantastisk, poetisk och rörande berättelse om hat, kärlek, mod och uppror. Om ordens makt att förändra och, bokstavligt talat, rädda liv. (Om än inte alla). Det är en bok som är rolig, samtidigt som den rätt ofta ger läsaren en tjock klump i halsen.
