Nej, det är inte någon ny ”De andras liv” som tyske regissören Uli Edel har gjort. Men precis som den hyllade filmen om Stasisystemet behandlar ”Baader Meinhof Komplex” ett traumatiskt tyskt samtidsminne och precis som i ”De andras liv” är det välspelat och spännande hela vägen.
Men där Florian Henckel von Donnersmark lyckades fylla karaktärerna med liv, själ och förklaring går Uli Edel bet på just detta. Andreas Baader blir bara en oförståelig gormande värsting. Publiken lämnas med frågan: Varför? Hur kunde ett gäng vänstersympatisörer bli ett band terrorister som mördade urskillningslöst?

Det kan ju vara så att frågan inte går att besvara, men här finns ansatserna – och resurserna. Baader Meinhof Komplex berättar ingående om upprinnelserna till Röda Armé-fraktionen: morden på aktivisterna Rudi Dutschke och Benno Ohnesorg. Och veteranen Bruno Ganz lyser upp en biroll som maktlös polischef.

Ett huvudproblem är att filmen är för plikttrogen och för lång. Alla attentat ska med, och terroristernas mellanspel i Italien hade lätt kunnat klippas bort. (Om inte annat för att de i verkligheten bodde i Paris, inte i Rom.)
Men upplösningen är ändå rafflande. De sista åren i Stammheimfängelset är bra fångade med sin klaustrofobi och uppgivenheten och desillusionen som kommer smygande.