Det är dimmigt och grått nu är det höst igen.
Luften är frisk så här i gryningen,
men i kommunens bil är det varmt och gott.
Den är ny och fin, man känner sig flott.
Man har det bra nuförtiden som hemsamarit.
Jag trummar mot ratten och gnolar en bit,
när jag rullar fram genom höstens prakt
till vindrutetorkarnas jämna takt.

Stormen sliter i träden, de bugar sig.
Jag vinkar tillbaks och presenterar mig:
-Jag heter Annika jag tra-la-la-ha-ha
och nästan jämt är jag glad tra-la-la-ha-ha!
Då singlar träden ner sina granna blad
som gyllene slantar längs min estrad.
Här rullar man fram på gator av gull
och jag leker att det är så – just för min skull.

Ja utmed gator av guld går min stolta resa
ut till dem som behöver en hjälpande hand.
Det är jag som får komma
som en välkommen vän,
som en fläkt från höstens friska land
och känna mig ung lite grand.

Jag sitter och tänker som jag ofta gör.
Man får tid för sig själv när man är ute och kör.
Så jag mal mina tankar tills att de får frid.
Det är ett ständigt jobb – det får ta sin tid.
Man ska klara så mycket i denna bransch,
så jag gläds åt min frihet och tar varje chans
till att ge mig hän åt livets fest
och denna gryning är jag hedersgäst.

Vad är livet till för? Vart tar livet vägen
när det inte längre bor i min kropp?
Ger det färg åt en blomma?
Får det bäckar att porla?
Kan det klättra till bergets topp?
..och får jag följa med dit opp?

Stormen sliter i träden, de bugar sig.
Jag vinkar tillbaks och presenterar mig:
-Jag heter Annika jag tra-la-la-ha-ha
och nästan jämt är jag glad tra-la-la-ha-ha!
Då singlar träden ner sina granna blad
som gyllene slantar längs min estrad.
Här rullar man fram på gator av gull
och jag leker att det är så – just för min skull.