För mig är du på riktigt. För mig är du en egen individ. Det har du varit länge. Ingenting jag hör eller ser här ute kan ändra på det.
Du är vacker. Din ryggrad lyser som en stjärnbild på dataskärmen. Jag älskar din ryggrad. Jag älskar dina små fingrar, ditt huvud, dina rörelser. Jag älskar dig.

Du har två syskon också. De dog. De föddes för tidigt. Jag höll dem, i de här händerna, de här faderliga, skrivande händerna som följt mig genom hela livet. Jag höll dem. Till din syster behövde jag bara en hand. Hon var så liten. Du är redan större än hon var. Vi kallade henne Liten. Eller kallar. Vi pratar om henne ibland. Vi har bilder på henne. Dante var större. Jag fick hålla honom efteråt. När allt var försent. När han var död. Men jag höll honom ändå. Jag grät mycket då. Jag skrek också. Jag läckte sorg. Vi hade en liten kista för båda våra barn, minnesstunder och begravning.

De kom före dig. Men du är först ändå. Jag älskar dig så mycket att det gör ont. Fysiskt. Jag får ont i kroppen.
När jag som i dag efter att ha sett dig röra dig på den där skärmen, när jag har sett ditt hjärta slå, är jag så trött, så trött när jag kommer hem. Jag är matt av lycka. Av tillfälligt lindrad oro. Jag vill vara nära dig hela tiden. Jag vill ligga bredvid dig och titta på dig tills du somnar och sedan titta på dig hela natten när du sover för att försäkra mig om att det här är sant, att lyckan finns, att du finns.
För det gör du ju. Jag vet också om du är pojke eller flicka. Men det berättar jag inte för dig. För det vet ju du redan.

Du har många okända människor som vill dig väl. Många människor som läser din pappas och din mammas historier om den resa vi gjort för att du ska kunna krumbukta dig där inne i mammas mage. Jag hoppas du känner all den kärlek som du är omgiven av. Du är väldigt älskad. Och väldigt väntad. Och önskad. Du är en dröm som är sann.
Nu ska pappa vila en stund. Det är långt kvar tills vi ses. Jag ber till Gud att det kommer gå bra. Var rädd om dig där inne. Så är jag det här ute. Jag ska förbereda världen på din ankomst. Lita på det.
Puss, älskling.
Din Pappa.

JA
Jag är fortfarande stolt över mitt Dan Anderssonpris.

NEJ
Det räcker inte för att döva mitt ständiga dåliga självförtroende.