Hoppar i kläderna, ut i stallet, fyller foderhinken.
Alla 14 har hoppat ut ur hagen, ett ganska högt fårstängsel. Nu springer dom nerför vägen och in på sommargrannens frodiga gräsmatta.
– FÅREN!!!
Rassel med foderhinken.
– FÅÅÅÅREEN!! KOM KOM KOM. 
Hela flocken kommer störtande, fårfor är godis utan konkurrrens. Lätt, får jag in alla i hagen. 1,2,3…9,10.
Fyra fattas. Två tackor och två lamm.

Ja,ja. De har väl gått upp till skogsgläntan. Nehej. Dom kanske rymde redan igår kväll. Hur bestämmer sig ett får som är på rymmen vart det skall ställa sin kosa?
De tänker nog inte tankar i flera led, tankar som: Förra året åt jag på en oerhört mjäll planta rödsvingel borta vid järnåldersgravarna i Västerhagen. Vi sticker dit!
Nej, filosoferar jag, de går helt enkelt från tuva till tuva. Dom tar det som bjuds och det som ligger närmast. 
Alltså: Dom är i hästhagen.  Mycket riktigt. Där ligger det små pärlor av fårskit och glänser i kapp med daggen från den uppgående solen. Ha! Nu har jag er snart.
– FÅÅÅREEN!
Rassel rassel med hinken. Längre och länge in i hagen går jag.  Och den är stor, tio tunnland.  Går några slag fram och tillbaka.
Ropar med lite mindre entusiasm; 
– FÅREN!
Rasslar lite pliktskyldigt med hinken. Dom kommer väl hem till kvällen tänker jag. Nu går jag hem och lägger mig i badet.
– Bäää (lite dämpat) bääää.    
– FÅÅÅREEEN!!! KOM KOM KOM.  
– Bäääää. 
Bakom  granarna  ligger dom i lingonriset och bligar slött mot mig. Rassel rassel med hinken. De rör sig inte. Mätta, Ointresserade. 
– Gotti, gotti,   rasslar jag uppfordrande med hinken. Ingen reaktion.
– Nu måste ni hem.
– Skiter väl jag, i bräker gamtackan trött.  
– VA? Ni tror  att ni kan få en gammal scenräv som jag att ge upp!? 
– VOFFVOFFVOFF, skäller jag och rör mig slugt i halvcirklar och får upp den trotsiga fårflocken på sina motvilliga klövar. Nu går ni hem.
– VOFFVOFF.  Jag vet hur man spelar en roll.  Jag kan spela allt; ung,  gammal,kvinna, man, kantarell… HUND. 
– VOFFVOFF. Får till ett ivrigt och gällt skall.
Slut på fjäsket med kraftfoder. Nu skall här drivas får. Jag får dem i rörelse. Dom försöker på alla sätt smita runt träddungar och stenrösen, men jag är alltid där.
– VOFF VOFF. GÅ HEM! 
Jag är en bordercollie, en Austrailian Kelpie, en Lassie. Och jag lyckas!

Efter ett par kilometer i den vilda terrängen och två timmar senare driver jag den lilla flocken  in genom grinden till fårhagen.   Underskatta aldrig en skådespelerska, tänker jag och stiger ner i min varma pool.
WOW!