Man får ju vara tacksam för att finska politiker ändå reagerar med förståndet i behåll, nämligen genom att omedelbart börja tala om begränsningar i vapenlagstiftningen.
I USA tänker många alldeles tvärtom. Att våld ska med våld bekämpas. Logiken där är att skolskjutningarnas effekter skulle minska om till exempel lärare och elever var beväpnade och kunde gå till motattack.
Men även om nu Finland stryper, eller snarare begränsar, tillgången på vapen, är man inte ens i närheten av en lösning. Det här handlar om så oerhört mycket mer.

Vad som behövs nu, och inte alls bara i Sverige och Finland utan på internationell nivå, är en räddningsplan för män.
Det är visserligen sant att kvinnor diskrimineras över hela världen och att det är oacceptabelt. Men lika viktigt som att förändra kvinnorollen är det att förändra mansrollen.
För det är ju den, rollen alltså, som det är fel på. Inte männen.

Hur ska vi lära våra söner att bli mogna, ansvarstagande män? Vad ska till för att livsglada, nyfikna pojkar inte ska fastna i kulturens tvångströja?
I dag matas våra pojkar med våldsförhärligande ideal praktiskt taget dagligen. Redan som mycket små lär de sig att det är viktigt att vara stark, att konflikter löses med våld och att vapen är kul.
Nej, det är inte så att de föds till aggressivitet. Vi har alla ett visst mått av aggressivitet i oss men det som formar oss som människor handlar mycket mer om kultur än om gener. Detta är inte längre ett ämne för diskussion, det finns så oändligt mycket forskning som visar att det förhåller sig så.

Men kulturen stryper, förminskar oss och förstör oss. Den lär flickor att det är jättejätteviktigt att vara vacker och att behaga, att veta sin plats och absolut inte vara arg. Den lär pojkar att en riktigt karl inte är svag, absolut inte gråter och att konflikter nog ändå kan lösas med våld.
I svallvågorna efter skolmassakern i Finland talar skolminister Jan Björklund om att det förutom att begränsa tillgången till vapen handlar om en skolhälsovård och skolpsykiatri som slår larm om ungdomar som är på väg åt fel håll.

Nej Jan Björklund, det handlar inte om ungdomar, utan om pojkar. Först när vi förstår det kan vi sätta in motmedel. Sådana finns ju, det finns inga skäl att vara uppgiven. Ökad jämställdhet, bland annat genom ökad pappaledighet, är det viktigaste.
Men första steget måste vara att tala klarspråk.