Kan en kärleksroman från 1936 som utspelar sig runt amerikanska inbördeskriget (1864-67) ha något att tillföra på 2000-talet, när den nu kommer ut på nytt, i samma översättning och endast lätt bearbetad (1984) i förhållande till originalutgåvan?
Jag, som läste min mammas exemplar i tonåren, och nu har återknutit bekantskapen med hjältinnan Scarlet O’Hara, svarar obetingat ja! De dryga tusen sidorna om hennes passionerade och komplicerade förhållande till livet och kärleken drog in mig och höll mig fast, nu som då.

Margaret Mitchell skrev bara den här boken, som blev en fantastiskt succé, även på film, med Vivien Leigh och Clarc Gable i huvudrollerna som Scarlet och Rhett Butler. (Även filmen håller än i dag).
Hon växte själv upp i Atlanta, där större delen av romanen utspelar sig, och hade matats med släktens historier om sydstaternas ärofulla, men förlorade, ”frihetskrig” mot yankees i norr. Ett krig som handlade om mer än slavar.

Den rasism som präglade tänkesättet under berättelsens tid är inte utrensad ur boken, utan man får förhålla sig till den som till ett historiskt dokument som inte går att gömma, eller glömma. Romanen handlar om Scarlet, en bortskämd 17-årig godsägardotter, som plötsligt inte längre kan njuta det lugna sorglösa livet på egendomen Tara. Hon tvingas ta itu med den verklighet som hårdhänt tränger sig på tillsammans med inbördeskriget.
Och hon gör det resolut, tveklöst och ibland både kallhamrat och beräknande. Hon är som en symbol för den nya tiden, den framrusande kapitalismen som hon bejakar, även om hon måste utnyttja andra.

Hon är inte särskilt moderlig och hon är oerhört driftig. Runt henne faller den gamla världen samman, en värld som Scarlet också älskar, personifierad av den drömmande Ashley Wilkes. Den djärve spelaren Rhett Butler, den andra sidan i hennes triangel, är inte bara macho, utan kan vara mjukis och feminist också!

Huvudpersonerna är varken renodlat onda eller goda, (utom Melanie) och man tar dem till sitt hjärta som de människor en stor författare låter dem vara.