Anslutningsgraden, det vill säga hur stor andel av landets LO-arbetare som är med i facket, var på 90-talet uppe på över 85 procent. Den senaste noteringen ligger på 72 procent.
– Vi bävar för vad de nya siffrorna ska bli som kommer om ett par veckor, säger Jonas Ivman.
Han är ursprungligen kommunalare och arbetar idag som studieombudsman på LO. Jonas Ivman poängterar att svensk fackföreningsrörelse inte är död.
– Vad som sällan nämns i medierna är det faktum att LO också värvar 10 000 medlemmar i månaden. Och tappet har minskat.

När fackförbunden frågar de medlemmar som går ur varför de ändå gör det, är det vanligaste svaret ”jag ser ingen anledning att vara med”. Det är betydligt vanligare än svaret ”jag har inte råd”.
För att nå upp till LO:s långsiktiga mål om 80 procents anslutningsgrad igen, listar Jonas Ivman tre viktiga strategier:

• Fråga alla nyanställda på arbetsplatserna om facket.

• Fråga de som begär utträde. När det sker visar erfarenheten att många ångrar sig och går med igen.

• Förbättra rutinen vid övergången mellan olika förbund.

För att lyckas menar han att det framför allt krävs en ökad facklig närvaro på arbetsplatserna. Facket ska synas.
– Det viktigaste är att vara ute på arbetsplatserna och göra det man skulle ha gjort. Och göra det lite mer, lite bättre och lite mer tillsammans.

Författaren Olle Sahlström, som tidigare arbetat som LO-ombudsman, deltog också på mötet. Han har skrivit en bok om fackföreningsrörelsen i Europa och menade att det råder en negativ bild av fackets företrädare som kan sammanfattas i de engelska orden male, pale and stale, alltså: manliga, vita och förlegade.
Jonas Ivman kontrade med att alla enhetschefer på LO idag är kvinnor.
– Så den bilden stämmer inte med verkligheten.