Strax innan militären tog makten i Turkiet den 12 september 1980 mördades min äldste bror.
Själv satt jag i fängelse och fick inte veta något eftersom min familj ansåg att de inte skulle göra livet ännu svårare för mig när jag torterades så mycket.
Ingen talade heller om att min 14-årige bror hade försvunnit. Familjen var, fram till 1986 då han hörde av sig, säker på att även han hade mördats.

Eftråt har min bror berättat för mig att någon under tortyr hade avslöjat hans namn och en vän till oss vars namn också hade avslöjats hade tagit med sig honom till Syrien. De hade inte tid att informera familjen om detta och eftersom all korrespondens med vår familj bevakades av den turkiska säkerhetstjänsten vågade de inte skicka något meddelande.
I Syrien bestämde partiet att de skulle starta den väpnade kampen för ett fritt Kurdistan och började träna de unga männen i de kurdiska bergen.

Min bror och en annan kille i samma ålder var visserligen allt för unga för att orka med gerillalivet men å andra sidan var skulle man lämna pojkarna.
Det visade sig att livet på bergen verkligen var hårt för de unga pojkarna och min bror blev allvarligt sjuk. Gerillan var tvungen att ständigt förflytta sig och min bror som var svårt sjuk skulle lämnas kvar för att dö.

Men det vägrade den envise Siyabend och bar min bror på sin rygg många mil och gav honom vatten och mat med teskedar. Hans envishet räddade livet på min bror som sedan skickades till Holland när han var 19 år gammal.
I vår familj pratar vi ofta om den envise Siyabend och när jag själv kom till Sverige 1987 visade det sig att Siyabend också hade flytt till Sverige och bosatt sig i Tensta. Även killen som drog med sig min bror på den långa och hemska flykten bor numera i Sverige.
Siyabend är den förste person min bror ringer så fort han landar i Sverige och sedan sitter de och talar om alla minnen från den tiden.

Sedan jag fick egna barn tänker jag ofta på hur mina föräldrar klarade den här perioden. Själv är jag inte säker på om jag inte hade gått under. Ingen förälder ska överleva sina barn sade min stackars pappa som dog år 2000 och aldrig fick återse min bror i Holland.
Mina föräldrars lidande får mig att tänka på Anna Lindhs pappa Staffan. Nej, nu blev det jobbigt.