Att gå dit var pirrigt, hon hade inte pratat med någon om att mamma drack. Men snart fick hon en ny kompis, någon som förstod. Nu sitter vi där i källarlokalen där de brukade ses.
Träffarna var roliga. Fanny skrattar och kastar håret bakåt när hon tänker på hur de skulle trampa sönder ballonger. Men det var också här andra känslor kom fram. I en cirkel målade de varje gång olika färger. Fanny kommer ihåg hur hon målade gult för glädje, mamma Ann säger att det var mycket svart. Ilska.

Ann berättar att
hon drack varje dag i minst tio år. Ibland för att döva ångesten, ibland för att allt var bra. I smyg. Men jobbet skötte hon. Nu har hon varit nykter i snart fyra år. Fanny minns inte så mycket av att mamma drack. Men hon kommer ihåg hur hon en gång kom in i sitt rum. Mamma dammade, det brukade hon inte göra. Sedan såg Fanny. Mamma gömde en vinflaska bakom bilden där Fannys syskon håller henne vid dopet.
– Jag var väldigt arg. Jag skrek att jag skulle flytta, fast jag bara var nio år, berättar Fanny som nu är 14 år.
Men mamma Ann kommer inte ihåg något, hon var för full. Hon kunde vara annorlunda på kvällarna, gå lite vingligt och prata otydligt. Fanny brukade kolla i skåpet där Ann hade öl och vin.
– När jag hittade en öppnad öl tömde jag ut den och fyllde på med vatten.
Fanny var rädd också. Speciellt en kväll när mamma var full, då fick hon följa med pappa fast han skulle jobba till efter midnatt. När de kom tillbaka var hon så rädd för mamma att hon gömde sig under sängen.

Men i skolan
trängde Fanny undan allt, var med kompisarna. Och mamma Ann tror inte att någon kunde se på Fanny hur det egentligen var.
– Hon var aldrig smutsig, hade alltid fina kläder, var nog prydligast av alla, hade med sig alla grejer och allt var struket, berättar Ann.
Det var när Ann strök hon drack vin.
– I dag kan jag tänka att det varit bättre om Fanny varit skitig och jag nykter.
Vändpunkten kom när hon åkte dit för rattfylla. Med en flaska whisky i väskan tog hon taxi till psykakuten. Sedan började hon på behandling. Det var då hennes kompis ringde Linus och Lina. Samtidigt som Fanny gick på sina träffar gick Ann i en föräldragrupp.
– När vi hör andra prata kan vi titta på varandra och tänka samma sak, berättar Ann.
Fanny nickar. Det de tänker på är små tankespråk. Varje Linus och Lina-möte avslutas med att alla får ta en liten lapp ur en färg­-glad påse. Fanny minns vad det stod på den första lappen.
– Du är värdefull, det blev jag glad för, säger hon.
På träffarna pratade man också om alkohol och att beroende kan vara ett arv. Fanny är glad för att hon vet mer än sina kompisar om alkohol, det gör det lätt­are att säga nej.
För Ann har Linus och Lina betytt att de kan prata om allt och att hon vet att hon gjort vad hon kunnat för Fanny. Skulden finns där ändå. För allt hon har lovat och inte hållit. Och för att Fanny varit utlämnad till en mamma som drack. Men Ann vet också att barn tar på sig skuld. Fanny nickar.
– Jag kunde tänka att mamma inte druckit om jag inte sagt en sak eller gjort något.

På Linus och Lina fick hon lära sig att det inte var så och att alla familjer är okej. Budskapet är att du har rätt att må bra fast andra mår dåligt.
Fanny tycker att träffarna lärt henne mycket.
– Man kan visa en känsla, men inuti känna något annat.
Utifrån en berättelse om en fjäril fick de också lära sig hur viktigt det är att ha någon att berätta för. Fanny fick också en rosa liten glasfjäril som länge stod i en vas i hennes rum.
Där hänger också glasdroppen som ska påminna om att vi alla har en diamant inom oss.

Fotnot: Ann och Fanny heter egentligen något annat.