Jag känner ett starkt obehag och blir fruktansvärt upprörd vid tanken på hur vårdslöst och respektlöst vi handskas med det åldrande som vi alla kommer att gå igenom, om vi inte dör unga.
Regissören Carin Mannheimer gör just nu teater av denna rätt obönhörliga process, som drabbar oss mer eller mindre hårt. 
I valrörörelser och på studiebesök i den så kallade verkligheten åker spenderbyxorna på, liksom darret på stämman.
Politiker älskar att åka ut och träffa undersköterskor och gamla på äldreboenden och där tala om de fina satsningar de planerar och alla pengar de tänker plocka fram.

Samtidigt kan alltså sparförslag som det ovan nämnda tas fram. Det handlar här om Mora Kommun, som enligt Dalarnas tidningar, från och med 15 september låter en vårdtagare ”nattas” när många av oss ännu inte lämnat jobbet och sen ligga kvar där tills många av oss både ätit frukost hemma och fikat en gång dan därpå.

Pensionärer, hundar och katter verkar inte ha samma värde, konstaterar Berit Rollén och Monika Olin Wikman, båda före detta landstingsdirektörer i ett tänkvärt inlägg i SvD i dag.
Jordbruksverket ger tydliga raåd och anvisningar om hur hundar och katter ska skötas. Men politikers beskrivning av äldreomsorgen präglas enbart av vackra ord, menar de. Var mera precisa och tala om vad pensionärer har rätt att förvänta sig den dag de inte längre klarar sig själva. Varför går vård och omsorg att precisera för hundar och katter men inte för människor?

De hjälper själva till med några råd på vad som skulle kunna hjälpa de partier som vill ”lyfta äldreomsorgen över värdighetsflummet”. Exempelvis:
– Den som inte kan gå ut själv eller laga sin mat och sköta sin hygien har rätt att få flytta till ett boende med gemenskap vård och omsorg.
– Varje människa har rätt till daglig motion och vistelse utomhus anpassad till den egna förmågan.
– Varje människa har rätt till en ren bostad och smaklig mat.

Studera dessa tre förslag. Ställer inte ni också er frågan hur det kan vara möjligt att detta inte är verklighet redan i dag. 
Ett exempel på tomma ord, eller i alla fall oprecist skryt är den andra debattartikeln på samma sida, där tre borgerliga politiker i Stockholm stolta presenterar en ”miljardsatsning” som ”lyfter äldres boende”.
Att bostäder av och till har behov av renovering och att det kostar en slant att fixa till dem kan knappast vara sensationellt, men lyfts här fram som en garant för äldres trygghet framöver.
Det är ingen garanti alls, utan det handlar förstås om vad som händer innanför de nymåalde väggarna.

Äldres trygghet handlar om att bli bemött med respekt för den individ man fortfarande är.
Fina lokaler och tjusiga möbler i all ära, men inte om priset är att man blir liggande i 17 timmar.