När dottern sent på eftermiddagen insåg att hon inte skulle få gå på sin fotbollsträning blev hon rasande.
Att vara borta från skolan tycker hon är kul, men om det innebär missade tränningar är det inte lika roligt. När hon dessutom förstod att hennes mamma inte hinner komma hem och lägga henne bröt helvetet loss.

Men nu har jag överlevt denna dag och ska nu försöka skriva några rader om Mustafa Cans artikel i DN den 31 augusti med anledning av Ingemar Karlssons omdebatterade bok ”Kurdistan, Landet som inte finns.”
Mustafa Can skriver: ”Därför genererar exilen ofta nationalism. Människor avskurna från sina länder, uppryckta ur sina sammanhang, riskerar att minnas och glömma selektivt, och gå in för en segrande ideologi. Många lär sig att älska smärtan, alldeles som man måste lära sig att älska andra ting. Flera gånger har jag bevittnat hur man rasslar med sina kedjor som en triumfens melodi. En melodi som sjungs för generationer av barn, vilka därför blandar ihop den skyddade värld de växt upp i med föräldrarnas genomlevda katastrofer. Identitetssökande barn som behöver sitt folks utsatthet som den trygga referensramen i en svekfull omvärld för att känna sig palestinska, kurdiska, judiska, assyriska, kosovoalbanska, kroatiska, bosniska …”

Mustafa Can lyckas sätta fingret på ett allvarligt problem som en del av oss äldre har sett men inte har orkat ta tag i.
Istället för att berömma Mustafa Can för att han belyser något som vi alla har ett ansvar för att lösa fördöms han av en del kurder som förrädare.
Även jag har oroats av den ökade nationalismen bland invandrarungdomar. Trots att jag fängslades när jag var 17 år strax innan militären hade tagit makten i Turkiet i början av 1980-talet känner varken jag eller mina vänner från fängelset något hat gentemot turkar som individer.

Då och då frågar folk hur det kan komma sig att vi som utsattes för den värsta formen av tortyr inte känner något hat.
Jag brukar svara att vi som verkligen sett förtryck och kränkningar önskar inte någon annan människa det.
Några få personer har skrivit böcker om den tortyr vi utsattes för i den ökända Diyarbakir fängelset men jag har valt att vare sig skriva eller prata om det.
Dels för att slippa minnas all smärta en gång till och dels för att mina barn inte ska blanda ihop den skyddade värld de växt upp i med allt det jag har utsatts för precis som Mustafa Can skriver.
Visst måste jag erkänna att jag fortfarande har svårt för den turkiska militären, flaggan och deras nationalistiska sånger som vi tvingades med våld att lära oss utantill i fängelset.
Just fötryckarnas nationalistiska hållning har avskräckt mig från all form av extrem nationalism.