Marionetten vilar tunn och stel
som alltid kedjad i varje del,
skarpt pryder näsan hans skal –
Caspars inre fylls av ett val.

Smärta regerar livet med ryck
och sker på höga gudars nyck,
Caspar vill ha sin egen frihet,
i raseri sågar han näsan het.

Från minnet av vidriga band
och ut i frihetens sköna land,
smiter Caspar likt en vålnad
med sin näsa i bruten rodnad.

Han mässar ur Herrens bön
och de nyfikna blir hans lön:
Caspars sinne döljer ett hot
för viljan har listen till rot.

Pajasens humor är glatt billig
när han gycklar publiken villig –
och handens lätta fingrar kallt
plundrar offrens fickor på allt.

Dagen sköljer ner i vredesmod
men han är stolt över sitt mod,
och han ler under en baldakin:
– Jag är en sann Harlekin!