Liten kvinna gick på stranden
krum i rygg och kall i anden
såg med längtan bort från strand
sorgset sinn och utsträckt hand

Ville möta någon lika rädd
att i famnen sluta i sin bädd
salta tårar rann på hennes kind
torka strax av nordlig vind

Själ så ensam längtar bort
vill försvinna inom kort
men en vardag kommer kall och grå
kan ej glädje ge till sina små

Sol den lyser ystert gul
kvinnan känner sig så ful
tittar upp mot kullens höjd
ryggen ännu mera böjd

Vill se våren spira spritta gro
har så svårt att på nåt tro
kvinna finns på annan strand
bär sen länge knuten hand

Hon har slutat tro och slutat önska
att efter vintern kommer grönska
vill ej höja blicken än en gång
hör ej längre fåglars sång

Men vart bär den långa färden
finns ej längre några värden
smek och kel och kärlek sann
fanns det blott i tiden som försvann.