I dag skyddas 100 meter från strandkanten i lag. Där är det förbud att bygga nytt, försämra för allemansrätten eller försämra för djur och växter.
Att detta skydd redan i dag är mycket ihåligt ser den som rör sig runt exempelvis Mälaren, där många bostadsrättsföreningar och villor försöker hindra tillträde med privatskyltar och revirmarkeringar längs stranden.

Värst av alla är kanske de byggherrar som envisas med att vilja ockupera även  Stockholms vatten med planer på ett flytande badhotell och ha mage att kalla det kallbadhus! Nu ska det läggas i Ulvsundasjön, men idén om att ta vatten i anspråk för byggnader är lika fel där som i Riddarfjärden!

Men hittills har detta ägande balanserats av en stark allemansrätt. Du må ha snickrat en brygga eller rentav ha köpt en sandstrand, men medborgarnas rätt att vistas i naturen står stark juridiskt. Än så länge. Att, som en bostadsrättsförening i min närhet, spika upp en skylt med privat på en badbrygga som de satt upp på kommunens mark är med andra ord inte okej. Den lär ha tagits ner nu.

Men privatskyltarna ser man förstås lite varstans i takt med att lusten till att ockupera det strandnära för egen del breder ut sig och många pengastarka husägare tar över. En egen brygga och sjötomt drömmer säkert många om, problemet är bara att om det blir för tätt mellan privattomterna kan övriga invånare snart inte röra sig och deras frihet till allemansrätt och bad begränsas.
För att inte tala om hur naturen förfulas, när det inte finns några riktiga strövområden kvar.

Hos bekanta i Västergötland har tomtägarna ”kapat” mark från kommunen  och brett ut sina trädgårdsstolar och gräsmattor så att det knappt går att ta sig runt sjön längre på sina ställen.
I min sommarkommun vill politikerna öronmärka strandtomter åt ”direktörer”, som sägs behöva bygga stort och flott på tidigare skyddad mark för att vilja bo kvar.
En politiskt aktiv näringsidkare, som säljer tomter åt ”direktörerna” har beviljats undantag för att få bygga ett stort och högt matpalats nära en strand som idag är häckplats för hägrar, strandskator och måsar. Och detta längs en kust som redan i dag är hårt utnyttjad sommartid.

På en annan strandnära tomt i samma trakt har det uppstått en ”lucka” en bit mark som inte reglerats i bygglagen. Och där växer det med allas goda minne upp ett jättelikt hus med tillhörande mycket rymligt ”garage”, ett garage med sjöutsikt och två våningar med stora fönster på gaveln och mot havet.
Sådant händer i kommuner, där kontakter och vänskapsband mellan exempelvis markägare och stadsarkitekt byggs tidigt och hänsyn tas enligt regler som mer handlar om här och nu och en vän nära dig. Konsekvenserna för miljön, medborgarna utanför gränsen och morgondagen får någon annan ta.

Hittills har detta gjorts någorlunda väl av nästa instans, Länsstyrelsen, som har varit överprövare och den som ser till miljö och byggande på ett mer långsiktigt sätt,  utan alltför många personliga hänsyn.
Men nu hotas detta genom ett nytt lagförslag från miljödepartementet, skriver SvD 08/08/12. Det vill ge kommunerna stärkt rätt att bevilja tillstånd för byggande längs tidigare skyddade stränder för landsbygdsutveckling. Sveriges Kommuner och landsting tycker det är jättebra att det blir ökade möjligheter att ta lokala och regionala hänsyn.
Men tunga miljöinstanser oroas. Svenska Naturskyddsföreningen och Göteborgs Universitets marina forskningsscentrum, liksom Naturvårdsverket sågar förslaget och tycker att hela den svenska kusten bör skyddas. Jag håller med.

Hacka inte sönder fler kuster med kortsiktiga näringslivsintressen som argument. Sälj inte bort mer av våra stränder.
Landsbygdsutveckling bör ju inte hamna i en frizon där det plötsligt blir okej att privat exploatera den mark som tidigare ägts gemensamt av oss medborgare tillsammans. En väl bevarad kust är dessutom väl så attraktivt för exempelvis trivsel och turistutveckling.
Rädda våra kuster och hav från fler klåfingriga lokalpolitiker. Låt allemansrätten leva!