Mitt bland alla seminarier under Almedalsveckan finns även ett inofficiellt barntema. Föreningen Majblomman proklamerar kamp mot barnfattigdomen. Och under namnet kraftsamling för barnen går ett 40-tal barn- och ungdomsorganisationer samman för att till valet 2010 försöka få fokus på de cirka 250 000 barn och unga som lever i ekonomisk och social utsatthet.

Nykterhetsrörelsen IOGT-NTO är flitiga under Almedalsveckan med kamp mot alkovåld och för hjälp till barn i missbruksfamiljer. Deras ungdomsförbund Junis har bjudit in Ethel G Ericsson, som är ett levande exempel på att det går att överleva och komma ur en hård barndom i en så kallat dysfunktionell familj. Hur många barn det är som lever med missbruk är okänt. Detta är för många den Stora Hemligheten. IOGT räknar med minst 200 000. Av dem får cirka 2000, dvs 2 procent hjälp i stödgrupper.

Ethel G Ericsson berättar att hon gått tio år i psykoterapi för att läka såren efter sin barndom. Hon känner tacksamhet mot samhället som betalade för hennes terapi. Och vill bland annat ge tillbaka genom att dela med sig av sina erfarenheter. Hennes bok Flickan som inte fick finnas (Norstedts) är hennes resa tillbaks till barndomen, och även vägen att försonas med den.
Hon gick först omvägen över sex försök att skriva en deckare. Praktiserade till och med på Europol i Holland för att få miljö. Men det enda som levde därinne i deckarmanusen var berättelsen om en liten flicka, vars katt blev mördad. Det blev ingen deckare.
– Skriv om den där lilla flickan i Norrbotten, sa hennes förläggare. Bygg boken på den här scenen från Lapphelvetet!
– Nej, då måste jag ju berätta hur jag haft det, sa Ethel. Boken tog 12 år att skriva. Men den blev en succé. En välförtjänt sådan, för det är en rörande, rolig och rannsakande bok.

Nu är det en ny på gång. Det blev ju inte ett olyckligt slut för Ethel. Hennes familj, hon ritar släktträdet på tavlan i klassrummet, bestod av ”den stora gruppen toksupande samer.”  Och i hennes egen familj fanns även mammans manodepressiva pendlande mellan uppåt och neråt, kombinerat med tabletter, inläggningar på psyket och sprit i mängder. Pappan var periodare, militant kommunist och övervakades av Säpo.
– Vi hade alla problem en familj kan ha, konstaterar hon med den galghumor som även boken kännetecknas av. Jag måste vara ärlig om livet i en alkoholistfamilj. Men jag kan inte göra det för tungt. Det händer så mycket hela tiden!
Hon berättar om sommaren som hon fick hitta på, för att kunna skriva lärarinnans uppsatsämne ”Min fantastiska sommar”.  
– Jag blev storljugare. Det är ju inget fantastiskt med att supa dygnet runt!

Hon läser och publiken småskrattar, med hjärtat i halsgropen. För det är humoristiskt och sorgligt på samma gång. Och många därinne har gissningsvis liknande händelser i bagaget.
– Nu har ni haft det lite kul och nu är det dags för helvetet, förklarar hon och fortsätter:
– När jag var fyra år sa  mamma: ”Jag ville aldrig ha dej. Du får gå till pappa.” Och så blev det. Pappan var periodsupare och kunde aldrig riktigt skydda henne från mamman.
Historien om katten fick Ethel att tappa hela tilltron till vuxenvärlden. Boken slutar när hon som 13-åring försöker ta sitt liv och räddas av pappan. Mamman dör när hon är 17 år och pappan några år senare. Hon tror att det som räddat henne är förmågan att plugga och arbeta och på så vis göra en klassresa.

Vad blir man för människa när man har den uppväxten, frågar hon själv och pratar en stund om sitt förhållande till alkohol:
– Jag bryr mig inte om ifall det är gener eller socialt. Men det finns ett arv. Och försynen har utrustat mig med en kropp som inte tål alkohol. Jag kunde som ung inte bli full även om jag ville, eller när jag var journalist och det ansågs som häftigt. Jag dricker mig inte berusad. Mina barn ska inte leva med den oron som jag gjorde, att de ska behöva se mig personlighetsförändrad. Hon fortsätter:
– Jag har också fått en psykologisk överkänslighet mot alkohol och drickande hos andra. Jag blir deprimerad av att mingla och orkar inte träffa många människor samtidigt. Och jag har störd sömn efter alla nattliga bråk. Jag sover inte mer än 4 timmar per natt.  Som barn var jag bra på att studera andra familjer, och försöka tänka på hur jag skulle vilja ha det. Hemma hos oss överlevde bara svärmors tunga som krukväxt. Jag gick till människor som hade pelargoner och tänkte: så ska jag också ha det. Hon ler:
– Hemma hos mig finns många pelargoner. Och jag kan inte fatta att svärmors tunga plötsligt blivit inne nu!