Stopp! — gör så här i stället!

Det bubblar av vilja att berätta och förändra i Kommunal Stockholms lokaler.
Teater- och utbildningsgruppen Solvere har en utbildningsförmiddag. Ett 30-tal personliga assistenter från stockholmsområdet är inbjudna.
Solvere spelar upp tre scener om livet som personlig assistent. De handlar om det svåra att sätta gränser, gentemot brukare, anhöriga och sitt eget privatliv. Publiken känner igen sig
– Det är precis som det är i verkligheten, viskar en kvinna.

Metoden kallas forumteater. När scenen spelas upp en andra gång, är det meningen att åskådarna ska bryta så fort de vill agera annorlunda än assistenten i rollspelet.

Scen 1 Scenen med den tjuriga brukaren hinner knappt starta, andra gången, innan flera ropar och gestikulerar.
Det går lätt att övertala assistenterna att själva komma upp. Solvere lyckas få dem att strunta i rädslan att göra bort sig.

Helen Petersson iklär sig rollen som assistent i stället för skådespelaren.
Genom att lugnt och tydligt fokusera på det som måste göras visar hon hur det skulle kunna vara. Hon lägger sin egen stress åt sidan och är hela tiden lugn och rak mot sin brukare.
Och detta är vitsen med hela Solveres metod, de ger inga svar. Svaren finns hos publiken.
– Det vi vill är att det är lösningarna de kommer ihåg, säger Margaretha Ingemarsson, skådespelare och gruppens producent.
Det skrattas ofta åt de rätt så absurda situationer en personlig assistent faktiskt kan hamna i.

Joakim Dahlberg spelar en anhörig, som vill att assistenten ska stanna på ett glas vin.

Efteråt tycker de som Kommunalarbetaren hinner fånga att utbildningen/ föreställningen har varit givande.
– Sådana här saker ses inte som ett problem. Det ligger på oss själva att veta hur man sätter gränser, säger Karin Bishop-Lindholm.

Scen 2 I den andra scenen är ­bru­aren och assistenten inte på det klara med sina roller. Assistenten tvättar kläder utan att bruk­aren är med.
Relationen har också blivit privat. Assistenten kan inte säga nej när brukaren vill ha med henne på teater fast det är hennes lediga kväll.
Fler vill komma upp och visa den här gången. Men det är inte alltid det hjälper att göra annorlunda.
Det får Susanne Kroopp erfara. Hennes krav på att brukaren själv ska ta ansvar för klädtvätten leder bara till sura miner och dålig stämning.
– Jag hade nog aldrig fått jobbet hos henne, konstaterar hon när hon sätter sig i sin stol igen.

Scen 3 Två assistenter pratar över huvudet på en kille med talsvårigheter. De ställer frågor men orkar inte vänta tills han är redo att svara. Assistenterna flyttar möbler, hans åsikt bryr de sig inte om. De berättar om detaljer ur hans privatliv för varandra.
Publiken protesterar, det där är oprofessionellt, säger flera. Och Solvere hade kunnat hålla på länge till trots att de redan dragit över med en halvtimme.

Assistenten Susanne Kroopp försöker övertala brukaren att tvätta själv. Brukaren spelas av Lena Hällgren.

De säger själva efteråt att de sällan träffat en så engagerad publik.
– Den här yrkesgruppen tycks ha stort behov av att prata. Mer än andra grupper vi jobbat med, säger Margaretha Ingemarsson.
Ett förändringsfrö sås denna förmiddag. Flera i publiken pratar om behovet av att träffa andra assistenter. Inte ens arbetsplats­träffar är självklart för den här gruppen. Och hur ska de då kunna komma fram till gemensamma förhållningssätt gentemot brukaren?
– Det här är en facklig fråga, som jag tycker att ni ska ta med er, att det är viktigt att träffa sina arbetskamrater, ropar en kvinna med tydlig adress till Kommun­als företrädare.