Jag undrar om de ordinarie som började som vikarie glömt hur det var? Hur stressande, frustrerande och oförutsägande det var? Viljan att känna sig hemma någonstans och bli accepterad. Att inte kunna planera sitt liv och att vänta på arbete, hoppas på att någon är sjuk eller tar semester… eller allra helst blir föräldraledig? Hemska tanke men så är det.
Jag känner mig utanför sällskapet, ovälkommen. Men när det sägs något om det, så försvarar sig ordinarie med att vi visst behövs, ”- hur vore det annars?!” Ja, precis, hur vore det annars?
Det kanske det skulle ha tänkts lite på innan man särbehandlar vikarier och nämner en med ”vakant”, ”vikarien” eller något nummer. Ska det verkligen vara så här svårt att få ett eget jobb?

Vakant