Det var mycket svårt med att hitta finansiering. I början var vi helt och hållet hänvisade till att söka pengar från olika privata välgörenhetsfonder men efter ett par år kunde vi allra nådigast få en begränsad, mycket begränsad, offentlig finansiering.

Vi hade till att börja med en omodern lägenhet på Södermalm i Stockholm, bara en kallvattenkran i köket, ingen toalett i lägenheten … toaletterna låg i källaren. En toalett per lägenhet med egen nyckel.

Vi som jobbade där såg klart den politiska symboliken i att det var en sådan lägenhet vi var hänvisade till och att vi knappt hade pengar till den ändå väldigt billiga hyran.
Efter några års idogt arbete fick vi mer snurr på verksamheten. Men den mänskliga rättigheten för kvinnor att slippa bli sexuellt utnyttjade och misshandlade av närstående män var inte särskilt högt prioriterad i samhället. Så är det fortfarande även om det har blivit litet mindre dåligt.

Telefonsamtalen vi fick var ofta plågsamma men vi fanns där, lyssnade, gav råd och hjälp. Vi gjorde nytta.
Ibland vi fick samtal från misshandlande män. Så här kunde ett sådant låta:

– Var finns ni någonstans? (han)
– Vår adress är hemlig. (någon av oss)
– Är min fru där? (han)
– Det svarar jag inte på. (någon av oss)
– Jo, för är hon där så kommer jag över och slår ihjäl henne. (han).

Kommentarer överflödiga.

LO gjorde under kongressen ett uttalande om att LO med kraft verkar för att alla förbund arbetar mot våld i nära relationer. Det var för urvattnat för min del. Jag vill att man ännu tydligare pekar ut att det i de allra flesta fall handlar om mäns våld mot kvinnor, utan att för den skull förminska det faktum att det också finns våld i samkönade relationer och att det finns män som blir slagna av kvinnor.

Men Wanja kallade detta inte bara för ett uttalande utan också för ett handlingsprogram. OK då, men upp till bevis… låt oss se hur mycket LO och förbunden konkret gjort om fyra år då det är dags för nästa kongress.