Från det att jag började i åk 2 tills jag slutade åk 9 så blev jag mobbad varenda dag. Minns speciellt en händelse.
Jag var 11år och jag var såå kär i en kille som hette Fredrik Björk. Han var den snyggaste killen i världen tyckte jag. Så jag tog mod till mig och skrev ett kärleksbrev.
Jag valde ut det allra finaste brevpappret jag hade, sen tog jag mina sista kronor till att köpa frimärke. Jag stod en bra stund vidi postlådan, men till slut postade jag det i alla fall.

Två dagar efter att jag postat brevet så hörde jag en massa skratt när vi var på väg till bamba (=skolmatsal).
Alla tittade och pekade på mig. När jag till slut kommer in i lokalen för att hänga av mig jackan så ser jag att det står ett helt gäng och kollar på anlagstavlan. Jag går dit och vad tror ni hänger där?? Mitt kärleksbrev som jag skrev till Fredrik!!
Bara en sån sak gjorde ju att man aldrig skulle vilja gå tillbaka till skolan något mera.

Det fanns inte en enda dag under alla dessa år som jag fick gå en hel skoldag utan att bli mobbad. Jag minns att jag vid varje sommarlov lovade mig själv att försöka bli en tuff och cool brud. Men jag blev nertryckt i skorna redan första skoldagen.
Minns så väl när vi skulle ha friluftsdag i sjuan. Alla sjuor skulle gå en mil i  Skatås i Göteborg (bodde där då).
Under hela den här promenaden hade jag ett gäng killar som gick både framför och efter mig som hela tiden sa till mig: ”Vi skall elda upp stallet din häst står i”, ”Vi skall döda din häst” , ”Vi skall göra hamburgare av din häst”.
Kan ni tänka er hur plågsamt det kändes att behöva höra detta under en hel dag! Min häst Pascal och min hund Ronja var mitt allt!
Det var dom som fanns där för mig när jag mådde som sämst. Att åka till stallet efter skolan var precis vad jag behövde. Att gå till hagen och se Pascal komma galopperandes mot mig var höjden av lycka.

När jag skulle börja sjunde klass fick jag och min kompis till mig byta till vår parallellklass eftersom vi blev så mobbade.
Men vad tror ni hände? Vi blev ännu mer mobbade!

Ett annat starkt minne jag har var när vi skulle sluta nian. Klassen hade bestämt att vi skulle köpa en ros till vår lärarinna Berit.
Saken är den att jag kunde inte med att be min mamma om 20 kr för att köpa en ros.
Så på morgonen samma dag så gick jag ut till vår syrénbuske som vi hade på trädgården. Där knipsade jag av några grenar och lindade in snyggt i folie.
När jag kom till klassen så blev dom jättearga på mig för att jag inte hade en ros med mig som dom hade kommit överrens om…
Jag hade förstört allting fick jag höra.
Nåväl, klockan ringde in och det var dags att träffa Berit en sista gång. Hon läste upp våra namn en i taget och då fick man gå fram och hämta sitt betyg och ge sin blomma till Berit.

När det var min tur så ser jag hur Berit lyser upp med hela ansiktet och utbrister högt och tydligt: ”Vilka fantastiska syréner, hur kunde du veta att dom är mina favoriter”.
Kan ju säga att klassen blev knäpptysta…sen sa hon: ”Om jag blir gammal och hamnar på ett hem så önskar jag att du finns där och tar hand om mig”.

Detta var sista gången jag såg Berit. Några år senare så dog hon och jag vet att det hade varit begravning och att hela vår gamla klass varit där. Men jag fixade inte att se dom igen. Det smärtade alldeldes för mycket. Därför kunde jag inte gå på hennes begravning. Men jag tror faktiskt att Berit skulle ha full förståelse varför.
Detta inlägg tillägnar jag min fröken Berit Gustavsson. Rest in Peace!