Händelser som ger ondskan och skräcken ansikten, tydliga, övertydliga. Kriminologerna talar visserligen om för oss att händelser som dessa är mycket ovanliga, ändå slår de an djupa strängar i våra minnens och känslors resonansbotten. Värnlöshet och maktlöshet, oron över de egna barnens sårbarhet. Rädsla, hat, vrede – alla upptänkliga mänskliga känslor väller upp.

Kanske är det också, om vi vågar se den, rädslan för mörkret inom oss själva som skymtar fram. Det ondas möjlighet i oss, de otäcka, men lyckligtvis oftast hejdade, impulserna under ett vredesutbrott mot en partner, ett barn, en kamrat. Är det därför rubrikerna blir så svarta, och orden så stora: ”Monster, Odjur, Varulv”? Det gäller att distansera sig till varje pris.
Göra förövaren till något annat än människa, något annat än mig själv. I den stämningen föds hämndlystnaden och ropen på hårdare straff. Den onda cirkeln är igång.  
Människans historia är fylld av onda cirklar av våld som föder våld. Offret blir förövare, den som utsatts för övergrepp utsätter andra. Det gäller både individer och hela folk. Rädslan, ensamheten och värnlösheten får huden att hårdna till pansar och hjärtan att förstenas.
 
Men då och då bryts onda cirklar när sorgen delas, när händer möter händer, när människor blir människor inför varandra. Människor, inte änglar eller demoner, inte svart eller vitt, snarare gråstrimmigt. Grått är inte alltid hopplöshetens färg. Frågan är om det inte snarare är i ljuset våra gråskalor blir synliga, i gryningsljuset.    
Astrid Lindgren berättar i Mio min Mio om den fågel som är instängd i Riddar Catos stenhjärta. Mitt i mörkret bor det godas och det skönas möjlighet. Vi behöver sådana sagor. I sagan befrias fågeln med ett svärdshugg. I verkligheten krävs det oftast, utöver modet att möta sig själv i hela sin gråstrimmighet, år av uthållig mänsklig närhet.

Det finns många onda cirklar att bryta. Där ligger vår utmaning, vårt ansvar. Dag för dag, inte bara inför det stora mörkret och det skrämmande våldet, utan oftare inför det lilla, namnlösa och smygande. Det är underbart och fruktansvärt att vara människa.

JA
till flyttfåglar i holkarna – i år igen.

NEJ
till svensk vapenexport till Colombia.