Det är i först i det sista kapitlet – som Mikael Timm likt en regissör döpt till ”uttoning” – jag som läsare verkligen får syn på personen Ingmar Bergman. Den vanliga människan, den oansenlige Fårögubben bakom de stora mästerverken.

Det är min största invändning mot ett annars mycket gediget arbete med det första försöket till en riktigt heltäckande Bergmanbiografi på svenska.
Lusten och dämonerna är en grundligt genomförd bok. Med en unik inblick i mästerregissörens alla arbetsböcker tecknar kulturjournalisten Mikael Timm porträttet av en ständigt arbetande människa. Det är filmerna som får de längsta analyserna, men också teateruppsättningarna behandlas utförligt.

En allvarlig kritik är att Timm har låtit bli att ha någon källförteckning. Det är oförståeligt och gör förstås att man inte riktigt vet vem som står bakom alla uppgifterna i boken. Ibland får jag en känsla av att det är ett avsiktligt sätt att kamouflera det faktum att boken egentligen bara har en enda riktigt utnyttjad källa, Bergmans arbetsböcker. Timm har – med en handfull undantag – inte intervjuat skådespelarna, medarbetarna, barnen, vännerna. Det är synd, nu får vi se allt genom Bergmans glasögon. Andra perspektiv hade kunnat ge mer.

Mikael Timm har också fått kritik för att han bortsett från den vedertagna Bergmanforskningen, såsom filmvetaren Maaret Koskinen. Men nu är inte syftet med boken att vara en akademisk essä, det är lättläst och även den som bara hört talas om den där scenen där Döden spelar schack har stor behållning av biografin, som alltså faktiskt kan fungera också som en introduktion till Bergmans verk.

Mest fascinerande är kanske hur en så uppburen yrkesmänniska som Ingmar Bergman långt in på ålderns höst tvivlade på sin förmåga och sin fantasi. Bara i arbetet fanns tillfredsställelsen.