Ögon så sorgsna de följer min rörelse
vaksamma undrande i frånvarons stund
tänk att kunna såra den man mest älskar
jag är en människa utan förstånd
vi sitter tittar funderar och lider
sorgen oss sluter i tystnad så grå
ångesten sveper växer och främjas
knuten i magen blir hård som en sten

Väl bättre att älska, akta och vårda
den kärlek vi fick förunderligt skön
men i tiden blir tingen så vana
känslor så självklara, jag utan förstånd
de ord som jag säger de sårar och svider
finns där för alltid trots bön om förlåt
taggar som river sliter och sticker
ord utan känsla de blir till ett hån

Kan tiden förlåta jag växa och lära mig vårda
kan jag lära förstå varför ord blir så hårda
din hand som mig smekt ligger kall i ditt knä
de läppar som mig kysst är undvikande och slutna
ingenting ger mening och näring i nuet
jag är som en kramp som inte vill släppa
jag vilar i sorgen på regnvåta skyar
min längtan river i min kropp utan förstånd.